Vardagsstressen tar lätt över
Publicerad 18 november, 2010
Paul Fuehrer forskar om hur tiden upplevs av den moderna storstadsmänniskan. I sin avhandling har han bland annat intervjuat 45 hushåll i Storstockholm om deras förhållande till tid. Personerna var mellan 35-55 år, en ålder då de flesta hunnit med att skaffa eget hushåll, jobb och kanske barn. Majoriteten av de intervjuade svarade ja på frågan om de kunde tänkta sig att gå ned i arbetstid och tjäna lite mindre.— Sedan fanns det också en liten grupp som tjänade över hundratusen kronor i månaden och inte kunde tänka sig att gå ner i tid. De jobbade mellan 50-70 timmar i veckan och ledig tid var inte statushöjande för dem. Den här gruppen jämför sig med dem som har ännu mer. Upptagenhet ger status och de ville i stället tjäna mer pengar så att de kan köpa exempelvis en lägenhet i Sälen eller ett hus i Toskana, säger Paul.
De som kunde tänka sig att gå ner i arbetstid, vad ville de göra med tiden?
— Den skulle användas till familjen och att umgås med vänner, förklarar Paul och tillägger att många av de intervjuade berättade att de saknade tid att njuta av den fritid de redan hade. Tiden gick ofta åt till skjutsning av barn och till olika aktiviteter.
— Många försöker att vara så effektiva och göra så mycket som möjligt på sin fritid. De tar efter från förvärvsarbetet där man ska vara effektiv och prestera och helst göra flera saker samtidigt, fortsätter han och tar skickandet av sms under biobesöket som ett exempel.
— Jag vet ju inte om de som gör det känner sig stressade men jag skulle i alla fall inte kunna koncentrera mig på filmen om jag samtidigt skickade meddelanden, säger han.
Paul tycker att det ligger en paradox i det faktum att samtidigt som vi har mer fritid känner vi oss också mer stressade.
Men om det nu är så många som kan tänka sig gå ned i arbetstid, varför gör de inte det?
— De är samtidigt kluvna till att jobba mindre. Heltidsnormen är så stark i samhället och många är rädda att få sämre karriärutveckling och att det skulle uppfattas som att de inte ville satsa på jobbet, säger Paul och berättar om en konsult i ledande befattning som gick ner i arbetstid men började jobba heltid igen eftersom hon kände att hennes beslut uppfattades negativt.
— Det finns några företag som uppmanar sina anställda att jobba deltid, men de är inte så många, säger Paul och berättar att tidens värde är hårt knutet till förvärvsarbete. Det ger fortfarande hög status att ha en fullspäckad almanacka och att jobba mycket.
Arbetslösa hamnar utanför
I sin avhandling intervjuade Paul också människor utan jobb.
— För arbetslösa är tiden inte så värdefull. Att arbeta legitimerar att man kan ta det lugnt på kvällar och helger men det är inte likadant för någon som är utan jobb. De har ett stort sjok av tid samtidigt som de känner att de inte riktigt har rätt att ta det lugnt. En del av dem jag intervjuade upplevde så starkt att de var utanför den vanliga tidsrytmen i samhället att de undvek att gå och fika mitt på dagen eftersom det då skulle vara uppenbart att de inte hade något jobb.
Paul Fuehrer arbetar på Stockholms universitet och disputerade i september med sin avhandling Om tidens värde. En sociologisk studie av senmodernitetens temporala livsvärldar.
Framöver vill han gärna fortsätta forska om tid och bland annat specialstudera det ekologiska fotavtrycket av människor som tjänar mycket pengar.
Kommentarer (9 st)
9. Lisa 22 november, 2010 kl. 22:38
Varför vill man skaffa familj (=barn) om man inte sedan ser det positiva i att skjutsa de fram och tillbaka till olika fritidsaktiviteter? Är inte detta en del av njutningen? Eller är det bara politiskt korrekt att klaga på ”allt skjussande”? Själv uppskattar jag tiden när man kan sitta och tjuvlyssna på sina barn och deras kompisar – vilka underbara samtal de för med varandra! När jag har varit arbetslös så har jag faktiskt sett det som något positivt mitt i alltihopa. Man kan lägga upp sina dagar själv och finnas till hands för sina barn. Så söker jag jobb och går på intervjuer när det inte inkräktar på min tid med dom – om möjligt. Men visst, folk har frågat var min yrkesidentitet är. Vilken yrkesidentitet? Jag är jag är jag är jag! Jag existerar och mår bra även om jag inte har ett jobb att gå till. Underförsått nu givetvis att man klarar sig på sin a-kassa och makens lön – annars är det en annan sak att vara arbetslös! Jag pratar här bara om aspekten att ta tillvara på den tid man kan planera själv så att t ex barnen får mer av ens tid! Varför annars skaffa barn?
8. Göran Hådén 21 november, 2010 kl. 15:39
Boktips: Hejdå ekorrhjulet!
http://www.ordalaget.se/publisherbook.aspx?id=126 [http://www.ordalaget.se/publisherbook.aspx?id=126]
7. Erik 19 november, 2010 kl. 22:55
Jag måste säga att jag är positivt överraskad av att merparten skulle föredra att jobba mindre och prioritera familj och vänner mer än pengar och materiell välfärd. Fantastiskt! Då gör vi alla människor starka nog att kunna välja den vägen!
Sedan kan allas vår stat hjälpa till väldigt mycket genom att säga att normen (dvs 100%) är lägre än 40 h i veckan.
Jag har själv jobbat deltid (85%) som systemutvecklingskonsult i drygt två år och faktum är att jag har betydligt svårare att utvecklas vidare i mitt jobb och ta större ansvarsuppgifter, arbetsgivaren känner inte samma benägenhet att satsa på mig heller då jag inte är ”hel” arbetstagare.
Åven om vi alla människor kan bli starkare och handla efter vår vilja och tro så har staten en viktig roll i detta!
6. Monika 19 november, 2010 kl. 12:39
Det ligger något sorgligt över att inte upfatta sljutsandet av barn till fritidsaktiviteter som delaktighet i deras liv. Det är ofta på vägen i de små ögonblicken som man får veta något av värde från dem. Dessutom tycker jag att det kan kännas bittert att inte veta var njutningen av livet består i – vilket måste vara olika för olika människor, men vardgsstressen gör på något sätt att vi inte tar oss tiden att utvärdera vad vi värdesätter. I min familj jobbar vi båda deltid för vår egen och barnens skull, ändå kan tiden kännas som problem ibland.
5. E.S. 19 november, 2010 kl. 09:57
http://www.steg3.se/steg3.html [http://www.steg3.se/steg3.html]
4. Ingmari 19 november, 2010 kl. 09:45
Jag har periodvis jobbat deltid, i flera omgångar.
Min erfarenhet är att man ofta måste göra hela jobbet ändå och att det blir mer stressigt när man är på jobbet, samtidigt som man får mindre lön. Den icke-betalda ”övertiden” hopar sig.
Men om man har ett flexibelt jobb o/e flexibel arbetsgivare kan man i bästa fall ta ut den tiden som hellediga dagar, vilket kan vara skönt.
Annars kan man hellre jobba heltid med mindre stress på jobbet o bättre lön.
3. NN 19 november, 2010 kl. 08:51
Kultur och norm sitter djupt i folksjälen. Det är inte bara ett svenskt lutherskt fenomen. Väljer man deltid för att hinna med familjen blir man som man definitivt udda. Det handlar mog mycket om att våga som Lars att göra något som inte de flesta andra vågar.
Detsamma gäller tyvärr fortfarande annan familjeprioritering. Även om det nog är bättre numera med acceptansen för föräldralediga män. På mitt företag togs det som naturligt men jag kunde känna att jag var ganska udda under min föräldraledighet då det fanns mycket få pappor som var hemma en längre tid i grannskapet.
2. Jasmina 19 november, 2010 kl. 08:40
Nu när jag läste meningen ”Det ger fortfarande hög status att ha en fullspäckad almanacka och att jobba mycket.” blev mina misstankar bekräftade. Folk påstår hela tiden att de inte har tid för sin familj, sina vänner, inte ens matlagning hemma, men de har tid för gym, för SMS-andet och allt sådant som syns av andra människor.
‘Det är alltså viktigt att andra upplever oss som de som är väldigt upptagna. Det höjer statusen. Jag vill bara säga: ”Försök att göra det som ni vill, det som ni känner för. Livet är ett enda och har ingen repris.”
1. Lars 18 november, 2010 kl. 19:19
Äntligen någon som vågar ifrågasätta ekorhjulet! Jag jobbar deltid för att få mer tid över till familj, fritid och intressen, men varför fanns inte det med som alternativ när jag fyllde in löneenkäten och fick frågan om orsaken till mitt deltidsjobb?
Dom som har jobb förväntas jobba livet ur sig och mår dåligt för det, dom som inte har jobb kommer inte in på arbetsmarknaden och mår dåligt för det. Vi är grundlurade allihop!