2013-05-09 Det är Kristi Himmelsfärdsdag och jag är på väg mot ett Stockholm i världsklass. Nu undrar ni var jag är. Sitter jag i en rymdraket, i en ultramodern elbil eller på en ny färja som drivs direkt med kirskål? Nej det är 71:an mot Slussen. När jag är framme är litet oklart eftersom vägarbeten gör att det blir rätt mycket köer men köerna beror på att – ja, ni gissade rätt – vi är på väg mot ett Stockholm i världsklass!

Genom att renovera Danvikstullsbron kommer vi nämligen närmare världsklassen. ”Danvikstullsbron repareras … på väg mot ett Stockholm i världsklass” står det på stora tavlor längs vägen. Då kanske litet köer inte är något att gnöla om och om bron inte repareras blir det definitivt inga framsteg utan bara tvärstopp. Men jag kommer att tänka på Liftarens Guide till galaxen där svaret på frågan om meningen med livet befanns vara 42. För vad är världsklass? Över hälften av jordens drygt sju miljarder invånare bor i dag i städer, drygt en miljard av dem i slummen som växer runt världens stora städer.

Om man ser till hur världens städer mår och menar att världsklass är något slags genomsnitt så föredrar jag andra mål. Kanske den stad i världen som har bäst kollektivtrafik, den med renast luft och vatten, den där alla kan få en bostad som behöver det.
Det kan väl inte vara så att den som har skrivit på tavlorna vid vägen menar att köerna som uppstår för oss närmare trafikläget i Beijing eller México City? Och att det skulle vara eftersträvansvärt?
Världsklass låter bara bra om vi glömmer att världen ser ut på väldigt många olika sätt och att vi bor i en väldigt rik och jämförelsevis bekymmerslös del av den.

Anställningsförhållanden i världsklass. Vem vill ha det? Ska vi börja låsa in folk i fabriker där de brinner upp när olyckan är framme? Driva dem så hårt att de tar livet av sig? Sänka lönerna så att folk måste ha flera jobb för att överleva? Löner i världsklass är heller inget att eftersträva.
Nej, jag tycker att vi ska sträva efter att vara bäst. Bäst utbildningar, bäst miljö, bäst anställningsförhållanden. Och så mätbara mål för det. Reparera gärna bron men strunta i det där med världsklass!

2013-03-23 I kväll är det Earth Hour. Under en timme visar vi att vi bryr oss om planeten. En sorts mycket kort elfasta.

Fasta i meningen att avstå från något förknippar vi numer mest med Ramadan men klassiskt har fastan varit ett sätt att visa medkänsla och solidaritet med dem som inte har.

Hos de flesta svenskar blev det bara en semla kvar av den solidariteten. Jo, det finns ju de som fastar på riktigt också men det är väl mest för att de ha ätit för många fastlagsbullar. ”Vi har Earth Hour varje dag står det på bilarna från ett renhållningsföretag i Stockholm.” Det känns ganska ynkligt att världens muslimer lyckas fasta i flera veckor varje år medan vi bara kan avsätta en timme.

På denna lördagsmorgon har DN fått sällskap av en bilaga från Mathem.se. ”I dina händer håller du just nu en härlig mix av recept från Mathems alla gästkockar att inspireras av”. Genom en app kan jag scanna in allt jag behöver. Chokladtårta, löjrom eller en opastöriserad Morbier. Fastan känns långt borta. ”Behöver du komplettera finns det holländska björnbär, blåbär från Argentina eller belgiska jordgubbar”.

Medan jag tittar på bilderna äter jag lördagsfrukost. Lördag är vår mysdag. Veckans bästa när vi äter frukost tillsammans och läser tidningen länge. Vi har det lilla nödtorft en sådan dag kräver:
En spansk paprikasalami, basilika från Danmark, spanska apelsiner och en helt oslagbar Gruyère Alpage, vilket betyder att mjölken kommer från speciellt fina schweiziska kossor som har betat i en alpdal och sedan avgivit sin sommarmjölk till fromma för alla som gillar ost. The hills are alive. Och så en god espresso från – tja Colombia?? Nej vi scannade inte in maten – vi gick till den lokala eko-delin som nu finns litet överallt i Stockholm.

2009 undersökte Karin Bradley, KTH, vilka som var mest miljövänliga. Medvetna medelklassvenskar som handlar ekovaror och kör miljöbil eller miljonprogramsinvånare som handlar vanliga grejer. Jo just det, miljonprogramsinvånarna vann för de konsumerar mindre, reser mindre.

Christer Sanne gjorde förra hösten en rapport till Naturvårdsverket där han konstaterar att om vi vred standarden tillbaka litet och accepterade det läge vi hade på 90-talet skulle vi kunna leva mer hållbart 2030. Jag vet inte vad ni säger men jag hade det bra på 90-talet.

Kan inte säga att jag saknade något då, heller.

Och nu är det Melodikrysset. Tur att melodischalgern är över för annars hade den krockat med Earth Hour och hur skulle det ha gått?

2013-03-16 Det finns ett forskningsområde som heter språkekonomi. Där studerar man vilken effekt språkkunskaper har på den ekonomiska utvecklingen. Inte helt oväntat pekar flera studier på att företag behöver språkkunskaper för att göra framgångsrika affärer med andra länder. Logiskt och inte oväntat tycker jag, och kanske du också.

Tyvärr verkar sambandet inte lika självklart för ledningen i svenska små och medelstora företag. Eller snarare verkar det finnas svårigheter som hindrar företagen från att rekrytera den språkkompetens som de behöver. Det finns också en utbredd uppfattning att vi svenskar är bra på engelska. Om den uppfattningen stämmer kvarstår ändå ett problem. Alla våra kunder är det inte. Det är inte särskilt förvånande att exportföretag som kan förhandla med sina kunder på deras eget språk har en konkurrensfördel.

I senaste numret av Språktidningen läste jag häromdagen en artikel av psykologiforskaren Ingela Bel Habib. Hon har djupdykt i Eurobarometern och redovisar en del intressanta uppgifter om språkkunskaper i företag i Sverige och i andra länder. Bland annat uppger 20 procent av svenska företag att de går minste om exportkontrakt på grund av språkproblem. I Frankrike uppger 13 procent av företagen samma problem, i Tyskland åtta procent och i Danmark bara fyra procent.

Där stannade jag upp i läsningen, funderade och drog snabbt mina egna slutsatser. Den rimliga förklaringen måste vara att danska företag inte exporterar eller samarbetar med särskilt många länder. De är helt enkelt inte lika globala och upplever därför inte att språk är något större hinder i deras affärkontakter. Vad exporterar Danmark? Förutom Lego.

Aj aj, så fel jag hade. När jag läste vidare fick jag skämmas. Eurostatrapporten visar att danska företag i markant högre grad än svenska nyttjar den flerspråkighet som finns i landet. Upp till tolv marknadsspråk använder danska små och medelstora företag och det är tre gånger fler än svenska företag använder.

I går ögnade jag igenom SCBs nya rapport Ingenjörerna. En djupanalys av ingenjörsutbildade och personer med ett ingenjörsyrke som kom i början av veckan. Där redovisar man bland annat arbetslösheten för civil- högskole- och gymnasieingenjörer mellan 2005 och 2010. I rapporten finns en jämförelse mellan svenska ingenjörer (minst en inrikes född förälder) och ingenjörer med utländsk bakgrund (båda föräldrarna födda utomlands). Här finns en del siffor som får mig att fundera.  2010 var arbetslösheten bland svenska civilingenjörer 1,9 procent och för dem med utländsk bakgrund 8,2 procent. För högskoleingenjörer var motsvarande siffor 2,6 procent och 11,4 procent. För svenska gymnasieingenjörer var arbetslösheten 2010 4,7 procent och för dem med utländsk bakgrund 8,4 procent.
Har du också kommit på lösningen på de svenska företagens exportproblem? Grattis!

Här kommer ett meddelande till alla företag som vill satsa på nya marknader och slå konkurrenterna på fingrarna. Särskilt de danska. Sätt igång och rekrytera ingenjörer som talar andra språk än svenska och engelska!

2013-03-07 Regnskogen i Guyana ångar av fukt och ett fantastiskt vattenfall kastar sig ut i grönskan. Längs med den smala sandstranden kommer en pirogformad kanot glidande. Grönskan formligen sprutar ur marken ända fram till vattnet.

- Det här är helt värdelöst, säger John Liu med eftertryck medan den ena bilden vackrare än den andra swischar förbi. Det ni ser här är inte värt någonting. Ja om vi inte hugger ner det och säljer det som virke förstås. Men i de globala boksluten är våra ekosystem taxerade till noll. Och varför ska man bry sig om något som inte har något värde.

I mitt huvud ekar orden om att i vår tid vet vi vad allt kostar men ingentings värde.

John Liu är dokumentärfilmare, miljöaktivist och tror på förändring. Hans föreläsning handlar om att restaurera förstörda ekosystem. Överallt där mänsklig civilisation har utvecklats ser han samma spår av hur människan har överutnyttjat naturen och, ofta av okunskap, utarmat själva grunden för sin existens. Men han ser också att det går att vända. Det är det hans filmer handlar om. Han visar hur kineserna har lyckats få den förut så utarmade Lössplatån, där terrakottaarmén hittades, att grönska igen. Samma sak gäller för delar av Etiopien som genom århundraden blivit allt mindre bördigt på grund av avskogning och utsugning av marken. I det jordbävnings-och fattigdomsdrabbade Haiti frodas bananträden i stora planteringar tack vare att en organisation som har fixat billiga toaletter, jobb och odlingsbar jord (komposterad latrin) i ett samhälle som saknar det mest basala.

John Liu vill vända på ekonomin. Istället för att låta produktion och konsumtion komma i första hand måste ekologisk funktion inta den platsen. Någon i publiken frågar hur man ska få det att vända. Om det måste vara en gräsrotsrörelse?
Men John Liu pekar på att det var Världsbanken som sände honom till Kina och att Brittiska regeringen också tillhör dem som diskuterar vad som kan göras. I Frankrike tillsatte den förre presidenten en utredning om alternativa sätt att mäta välfärd. Inte så mycket gräsrot över dem precis.

- Men det är fortfarande så att ekonomerna säger ”gå ni och shoppa så fixar vi ekonomin” och det måste vi komma ifrån. Personligen har jag svårt att njuta av min privilegierade situation när jag ser så många runt mig lida

Enligt forskarna skulle det redan i dag gå att ge alla jordens invånare 2000 kalorier om dagen. Att det inte sker beror på dålig distribution, dålig lagring och att vi inte bryr oss. John Lius bild av den grönskande Lössjordsplatån i Kina är hoppfull. Vi kan göra mycket och planeten är i sig själv uthållig. Det är vi som inte är det. Än. Titta på www.whatifwechange.org.

2013-03-02 Världsekonomin närmar sig peak oil (vissa säger att vi redan har nått det). Den billiga energins dagar är hur som helst räknade, med alla de problem det för med sig. Men oljan är långt ifrån den enda ändliga resursen som vi i rask takt håller på att göra slut på.

Medvetenheten om en mängd ”peakar” ökar snabbt i världen. Peak phosphorus, peak rare earth metals, peak coal är några. Peak Everything är en titel på en bok av författaren Richard Heinberg, Han tillhör den växande skaran som förordar en ny sorts ekonomi, en cirkulär ekonomi, till skillnad från den linjära ekonomin som är förhärskande i dag.

I den cirkulära ekonomin hittar företagen affärsmöjligheterna i ett cirkulärt kretslopp, inspirerat av naturens kretslopp. Huvuddragen i idén är att avfall är en råvara som helst ska återanvändas, näst helst återvinnas. Om det inte går ska man utvinna energin ur avfallet. Alla produkter ska därför produceras så att de är lätta att återvinna.

I den cirkulära ekonomin finns också ett annat synsätt på försäljning respektive uthyrning. De flesta i dag slänger sin mobiltelefon bara ett par år efter att vi har köpt den. Telefonen och alla dess värdefulla metaller blir skrot. De som säljer mobilerna vill ju helst att vi ska slänga den gamla telefonen så att de kan få sälja en ny. Samma sak gäller för alla mängder av andra produkter som bilar, teveapparater och datorer.

Men om vi i stället kunde övergå till att hyra ut grejorna i stället, skulle reglerna ändras. I stället för att sälja kopieringsmaskiner, bilar och tvättmaskiner kan man hyra ut dem. Företrädare för den cirkulära ekonomin påpekar att med uthyrning av varor, har den som hyr ut dem ett tydligt incitament att få dem att hålla så länge som möjligt, och kanske även att ta tillbaka den uttjänta produkten för att få ut ”panten”, det vill säga värdet av materialet.

Allt fler intresserar sig för affärsmöjligheterna i den cirkulära ekonomin. Det kanske bästa med den är att enskilda företag kan tillämpa den. Det behövs inte en världsomfattande överenskommelse med polisiär övervakning för att det ska fungera.

Ellen MacArthur är en av de ledande personligheterna inom cirkulär ekonomi. Hon har nyligen dragit igång Circular Economy 100. Målet är att hundra av världens stora företag ska ansluta sig till programmet som både ska gynna världen och företagen själva. Ett dussintal företag har redan anslutit sig, däribland Coca-Cola, Cisco och Ikea.

Ellen MacArthur har också seglat jorden runt själv. Hör henne berätta om segling och cirkulär ekonomi.

Hör också Richard Heinberg prata om energi och tillväxt.

2013-02-19 Bara fyra procent av universum består av materia som är uppbyggd av atomer. Merparten av universum består av mörk materia och mörk energi. Det kommer jag aldrig att glömma.

Nu har jag lyssnat på spännande vetenskapliga föreläsningar från morgon till kväll i fyra dagar på den stora vetenskapskonferensen AAAS i Boston, men det tydligaste minnet, när jag summerar mina intryck, är synen av hur astrofysikern Robert Kirshner, mitt under sitt föredrag skär upp en paj och trycker in en liten bit i munnen. Det såg ut att vara någon slags chokladpaj. Säkert god men väldigt mäktig. Den lilla biten, fyra procent, hade varit lagom till en eftermiddagsfika.

Det här med pedagogik och att kunna föreläsa på ett sätt som engagerar och berör är verkligen viktigt. I skolorna finns allt mer digitala läromedel med interaktiv undervisning där eleverna på olika sätt är aktiva, istället för att lyssna på en lärare eller läsa text i en bok.

Här på AAAS har spelutvecklare från både Harvard och MIT visat några exempel. Jag blev mest imponerad av Eco mobile som lär barn i mellanstadiet hur ett ekosystem fungerar. Först vandrar eleverna omkring i ett virtuellt ekosystem på datorerna i klassrummet. De löser olika uppgifter och ser resultatet. Vad händer till exempel i sjön när det regnar och vattnet från de gödslade åkrarna rinner ut i sjön? Sedan är det dags för ett besök i naturen IRL (in real life). Då promenerar barnen omkring med fältversionen av Ecomobile i sina mobiler. GPS-tjänsten vet var barnen befinner sig och ger dem uppgifter och ställer frågor. Kul och innovativt. Den som försökt hålla ihop en skolklass på en  utflykt vet hur svårt det är att få alla att lyssna och fokusera. I små grupper med mobiler i händerna blir eleverna som små forskare och upptäcktsresande.

Eco mobile går att ladda ner gratis. Tipsa alla redaktörer för digitala läromedel i Sverige som ni känner. Hoppas att de blir inspirerade. Det här vill jag se i svenska skolor.

Efter fyra dagars korvstoppning med vetenskapliga rön kastas man gång på gång mellan hopp och hopplöshet. Mycket är oroande, en del är glädjande och en hel del förvånande.

Den amerikanska forskningen har givetvis varit i fokus men EU har också varit här på talangjakt. Kommissionen har berättat om ambitionerna med kommande forskningsbudget och om de förträffliga förutsättningarna för forskare i Europa. Det finns en tydlig ambition att locka till sig amerikanska toppforskare. Och jag visste faktiskt inte att Europa, som har sju procent av världens befolkning, har över en tredjedel av världens forskningsbudget. Imponerade med tanke på att Kina, Indien och USA är de riktiga forskningsnationerna.

Häromdagen lyssnade jag på ett företag om gifter i luft, mark och vatten. Där fick jag höra att blyförgiftning är ett gigantiskt problem här i USA. Bly orsakar inte bara sjukdomar utan också   hjärnskador och kriminalitet. Forskaren Jessica Wolpaw Reyes har beräknat att prislappen för blyförgiftningen i USA ligger på över 200 miljarder dollar per år. Ofattbart! I Sverige har vi inte pratat om blyförgiftning på flera decennier. Är problemet borta eller så mycket mindre?

Ett av de mest inspirerande seminarierna var en grupp forskare som pratade om möjligheterna att koppla datorer till våra hjärnor och låta hjärnorna styra maskiner. Forskning om så kallade transhumanider har inte bara tekniska utan också etiska utmaningar. För den som är intresserad av ämnet rekommenderar jag att se på nätet vad Miguel Nicolelis, Todd Coleman och Martha Farah har publicerat.

Några forskare berättade om det intressanta Iterprojektet, försöksanläggningen i Frankrike för nästa generations kärnkraft som beräknas står färdig 2018. För mig som inte är fysiker var det lite svårt att hänga med i de matematiska formler som fladdrade förbil. Jag fastnade istället för några av begreppen. Alfvén-vågor nämndes flitigt och jag förstår att de måste komma från den svenska fysikern Hannes Alfvén. Honom minns jag som barn som en snäll gråhårig farbror. Han var morfar till min klasskompis Olle och kom och tittade på flera luciatåg och skolavslutningar. Nu dyker han upp här och har tydligen en hel del att göra med framtidens kärnkraft.

Hannes Alfvén fick ju till och med Nobelpriset. Det är stort. I det här sällskapet har jag insett, mer än tidigare, hur betydelsefullt Nobelpriset är. Många forskare har berättat vem som fått Nobelpriset inom deras forskningsområde och visat bilder på pristagaren och vår svenska kung. Malligast var de som jobbar tillsammans med en nobelpristagare, och det är hen hel del. 2012 gick fysikpriset till David Wineland på Harvard. Han är forskarkompis med Robert Kirshner, han som åt upp fyra procent av chokladpajen. Javisst, han visade också några bilder på kungen.

2013-02-17 Skulle du kunna tänka dig att använda en robot som barnvakt eller tror du att robotarna är lösningen på bemanningsfrågan inom äldrevården? Allt fler menar att skulle de kunna bli ett uppskattat sällskap när personalen inte hinner sitta ner och lyssna på de gamlas berättelser och oro. Tekniskt är det snart möjligt. De så kallade intelligenta robotarna, som kan se ut som en människa, följa dig med blicken, och föra ett samtal, är redan här. Ja, ännu så länge inlåsta i de tekniska labben, men snart knackar de på dörren till arbetsmarknaden.

Jag tillhör dem som fortfarande tycker att det här låter som science fiction, men flera forskare menar att det är allvar. Några är också väldigt oroade.

Sherry Turkle, professor i psykologi och verksam vid MIT i Boston är en av de stora publikmagneterna på AAAS, på den stora amerikanska vetenskapskonferensen. I går kväll fyllde hon en stor aula med forskare och journalister från hela världen. Många lämnade lokalen med en klump i magen. Sherry talade långsamt och tydligt, nästan hotfullt, om vilka risker vi tar om vi låter robotarna bli en samtalspartner och en vän.

Hennes forskning under snart 30 år visar att vi redan har ändrat uppfattning om våra relationer till datorer på flera områden. Var är det till exempel för skillnad på en människa och en robot? När Sherry ställde frågan till ungdomar för 30 år sedan fick hon svaret att människor kan tänka, det kan inte robotar. Människor har känslor och det har inte robotar och därför kan vi aldrig få känslor för eller bli förälskade i en robot.

När leksaker som Tamagotchi och gosedjur med inbyggda robotar dök upp på marknaden insåg många att den sanningen inte längre höll. Sherrys forskning på barn visar att gränserna har förflyttats. Många upplever att deras digitala leksaker har känslor.

När hon intervjuar barn och ungdomar om datorer och människor i dag märker hon att många både tror och hoppas de intelligenta datorerna kommer att göra oss lyckligare. En tonårskille berättade att han hellre skulle prata med en intelligent dator om sina problem än med sin pappa. ”Pappas databas är ju så begränsad, han har ju bara sina egna erfarenheter. En intelligent dator kan man fylla med så mycket mer, samlade erfarenheter från tusentals människor”. Många barn och ungdomar i USA vill också gärna ha en intelligent dator som en kompis. ”Då finns det alltid någon att prata med och någon som lyssnar”.

Sherry Turkle har en oro som jag delar med henne. Hur formar de intelligenta datorerna oss? Hur lär vi oss det sociala spelet, helt enkelt det vi kallar för social kompetens, om vi allt mer umgås och samtalar med datorer. Det barn som tröttnar på sin datorkompis stänger av den. Men hur kommer barnet och senare som vuxen bete sig han eller hon tröttnar på någon i sällskapet?  Vad finns på riktigt och vem finns på låtsas?

Nyheterna här i USA rapporterade i går om att två skolpojkar i tioårsåldern tagit med sig en kniv och en pistol till skolan med avsikt att döda en flicka i klassen. Killarna hade planerat dådet noga men en äldre elev fick syn på kniven som killarna visade upp i skobussen. När lärarna varnades och öppnade den ena pojkens skolväska fann de inte bara en kniv utan också en laddad pistol. När polisen förhörde pojkarna berättade båda öppenhjärtigt hur mycket de ogillar flickan. ”Hon är verkligen fruktansvärt irriterande”, sa en av dem.

Alla relationer kan inte avslutas genom att trycka på stopknappen. Det måste vi lära oss. Inte av datorer utan av varandra.

2013-02-15 För ett tag sedan följde jag en länk på facebook för ”Industrin tar matchen”. Den ledde till en sida där en stor banner för Telia Sonera blinkade överst som ett exempel på ett svenskt konkurrenskraftigt företag. Det var ett par veckor sedan, annonsen är borta och det är väl bra det. Den vägen till konkurrenskraft kanske vi inte ska ta.

EU:s konkurrenskraft måste öka har det hetat sedan början av 2000-talet när Lissabonstrategin antogs. EU skulle slå USA i innovationskraftiga och kreativa företag och världsdelen skulle blomstra i kraft av sin snabba marsch mot kunskapssamhället. Av olika orsaker blev det inte så. Mellan 1950 och 2007 kom bara 12 europeiska företag upp på listan över världens 500 globalt mest framgångsrika företag. Från USA kvalade 52 stycken in.

Drömmen om ett konkurrenskraftigt och blomstrande EU lever dock. Diskussionerna handlar om hur vi ska komma dit. Även Lissabonstrategins efterföljare EU 2020 talar om innovation, entreprenörskap och kunskap. Att läsa den ger samma känsla som när regeringens innovationsstrategi lanserades i höstas. Utopia. En bild av ett idealtillstånd som skulle kunna bli väldigt bra men som ingen är villig att staka ut vägen till. Istället för att göra så att EU-medborgarna kan konkurrera genom hög kompetens talar man om att de svenska lägstalönerna är för höga, att merparten av företag i unionen ska kunna strunta i ny lagstiftning inom arbetsmiljö och arbetsrätt. Satsningar på kompetensutveckling och möjligheterna att byta yrkesbana sparas in samtidigt som de sociala skyddsnätens maskor växer. Förslag kommer om att varje ny EU-reglering måste mötas med att en annan tas bort. Det är ett märkligt sätt att se på lagstiftning som i ljuset av köttskandalen och döda byggjobbare verkar leda rakt ner i lasagnen.

Siktet tycks inställt på att skapa ett låglöneläge som kan konkurrera med Asien trots att all forskning visar att låglönejobben försvinner för att inte komma tillbaka. Det är inte fler tiggare på gatorna vi behöver utan en massiv satsning på utbildning, kvalitet och kompetens. Kanske behövs också färre regleringar för nya företag men den ena utan det andra göra att man med rätta kan fråga sig: Vart är vi på väg?

*Bok av Andrew Brown, som kom till Sverige på 70-talet och beskriver hur det Sverige han mötte då senare har förändrats.