2012-05-15 Det här är den sista texten jag skriver för Ingenjören. I alla fall för den här vändan. I dag löper mitt vikariat som webbredaktör ut och Anna Eriksson, åter efter ett års tjänstledighet, tar över stafettpinnen igen.

Det har varit ett underbart roligt år där jag har fått träffa många intressanta människor och ingenjörer. Det har också varit fantastiskt kul att få utveckla ingenjoren.se – och bland annat ta fram den här bloggen. Det har också varit otroligt givande att få komma i kontakt med er läsare och få ta del av ert engagemang för de frågor vi skriver om. 

För engagemang, det finns det. Om jag hade velat hade jag kunnat fylla med heltidstjänst med att diskutera våra artiklar. Kommentarerna och feedbacken har i princip alltid varit initierad och välformulerad. Jag vet inte hur många redaktioner som ärligt kan säga det om kommentarerna på sin hemsida. Att få den här typen av direkt respons på sitt arbete är förmodligen både den största tjusningen och den största nackdelen med att vara journalist – och det gäller nog i synnerlighet oss webbredaktörer.

Det här dilemmat, om man kan kalla det så, blev väldigt tydligt när jag för några dagar sedan gjorde en intervju med stabsjuristen på Migrationsverket apropå en artikel i magasinet om Sizar Shamoon, en irakisk ingenjör som varit i Sverige hela sitt vuxna liv men kan vara tvungen att lämna landet till sommaren – om han inte får nytt jobb.

När vi på Ingenjören fick höra historien om Sizar tyckte vi att det var en självklarhet att skriva om honom. Vi valde formen som ett ”möte” i magasinet. Lika självklart tyckte jag att det var att göra en uppföljning med Migrationsverket om alla de frågor som Sizars historia väcker. Under intervjun med stabsjuristen uttryckte han att Migrationsverket tycker att regelverket bör förändras. ”Perfekt”, tänkte jag, ”där har vi rubriken”. När det så var dags att skicka ut veckans nyhetsbrev, var det självklart att ta med intervjun med Migrationsverket.

Efter att nyhetsbrevet gått ut kom något av en kommentarsstorm på hemsidan (med våra mått mätt). Flera ifrågasatte varför vi över huvud taget skrev om Sizar. Vi hade en egen agenda, hette det, vi ville öka invandringen till landet. Någon hänvisade till en undersökning om svenska journalisters politiska preferenser, som visade att Miljöpartiet har en mycket starkare ställning bland journalister än hos befolkningen i övrigt, något som skulle göra att hela journalistkåren gemensamt sätter en snedvriden agenda. Vi på Ingenjören hade flera gånger visat prov på att vi inte var bättre – vi hade skrivit artiklar som ”framför kritik mot kärnkraften, är för feminism, och nu senast är för ökad invandring”, enligt en kommentar.

Det är lätt att som journalist glömma att de som skriver arga kommentarer är i kraftig minoritet. Nyhetsbrevet har över 100 000 mottagare. Det blev 33 kommentarer till artikeln, varav ungefär hälften var arga och ifrågasättande. Det gäller att inte köpa näthatarnas beskrivning av verkligheten, som chefredaktören på journalisternas fackförbundstidning Journalisten skrev i en ledare för ett tag sedan. Och om nu vi journalister själva skulle styra agendan så starkt – hur kommer det sig att en kritik av journalistkårens politiska snedvridning blir en så stor fråga i medierna? Borde vi inte ha ett stort intresse av att tysta ner en sådan nyhet?

Men samtidigt fick anklagelserna mig att tänka till. Hur stor inverkan har mina egna värderingar när jag upplever att mitt journalistiska automode slås på och säger ”ja, det här måste vi skriva om”? Jag tror ändå, precis som JMG-professorn Kent Asp uttrycker när han kommenterar sin undersökning om journalisters partitillhörighet, att den journalistiska professionaliteten ändå tar överhanden i de allra flesta fall.

Om jag tillåts spekulera lite – och det får man väl göra på en blogg – skulle jag tro att historier som den om Sizar och andra artiklar som rör invandringens alla aspekter snarare tenderar att väljas bort på redaktionerna runt om i landet, till förmån för bekvämare historier. Och det av den enkla anledningen att man inte orkar med de många arga kommentarer som alltid kommer från en liten men högtskrikande klick av läsare när man berör ämnet som journalist.

För det är minst sagt obekvämt. Vem vill bli beskylld för att driva sin egen agenda och förtiga sanningen? Bättre att låta bli att skriva om det, resonerar säkert många lite i smyg.

Men det tänker inte jag göra i fortsättningen heller. Jag ser det som en otroligt viktig uppgift som journalist att skriva om människor som hamnar i kläm i otympliga och rigida samhällssystem – och det är så jag ser på historien om Sizar.

Samtidigt är jag väldigt tacksam för de arga kommentarerna. Om inte annat för att jag blev påmind om att man verkligen är en ”gatekeeper” som journalist, oavsett i vilken utsträckning ens egna värderingar styr rapporteringen. Något alternativ kan jag visserligen inte se, men det är bra att ha i bakhuvudet när man väljer vad man rapporterar om och hur man gör det.

Med detta säger jag tack för den här gången, och hoppas att du som läsare fortsätter att kommentera och engagera dig lika mycket i framtiden! På återseende!

2012-05-09 Steve Jobs. Han kräver ingen längre presentation, eller? Bara det är ju litet intressant. Vem hade trott för femtion år sedan att en femhundra sidor tjock bok om en nörd som hade ett dataföretag skulle väcka samma intresse som en biografi över en rockstjärna? Och han var inte bara en nörd – han var dessutom väldigt knepig, för att uttrycka det diplomatiskt. Om jag hade utövat mitt chefsskap genom att gå in och säga” vad är det för j*vla skit du sysslar med” till mina medarbetare och börjat gråta när det blev konflikter och jag inte fick som jag ville skulle jag 1. förmodligen inte ha haft några medarbetare 2. ha blivit betraktad som helt hysterisk.
Nu hade ju Jobs vissa andra kvaliteter. Förutom en fantastisk fingertoppskänsla för design och marknadsföring kunde han få folk att tro att det som de hade trott var omöjligt, eller aldrig ens föreställt sig innan han kom in i rummet, var möjligt att uppnå om de bara ansträngde sig litet extra. Det är ingen dum egenskap om man är chef.

Och vilken chef vill du helst ha? En som följer regelboken och gör allting rätt eller en som gör saker ingen förväntat sig, beter sig som en skitstölvel ibland men som i gengäld gör din arbetsplats och ditt jobb litet coolare än de var förut? Och där någonstans kommer jag äntligen fram till det som var början till den här bloggtanken – kreativitet. Den kanske inte kräver att man är en skitstövel men den kräver mod och att vi faktiskt säger emot varandra och tänker på tvärs. Där inbillar jag mig att den svenska konsensuskulturen ibland är väldigt skadlig. I ett klimat där åsiktsskillnader är något negativt riskerar vi att bara omge oss med dem som tänker som vi och som beter sig som vi. Inga jobbiga Jobs. Hur skulle det se ut?

2012-05-07 Tidigt en morgon möter jag Ingenjörens förre krönikör Ludvig Rasmusson och hans två hundar. Ludvig är som vanligt iklädd träningsoverall och joggingskor även om han för tillfället står stilla och ger hundarna deras frukost. Jag förmodar att han ibland har vanliga kläder på sig men eftersom jag oftast möter honom när han (och jag) är ute på hundpromenad så är det träningskläder som gäller.

Vi talar litet om ditt och datt och sedan springer han vidare mot Skanstull. Ludvig är några år över 70 men springer varje morgon och är ganska lik sina hundar vad gäller spänsten i steget.

Själv springer jag inte längre eftersom jag har ett knä som krånglar men jag går ofta både till och från jobbet och jag tränar 3-4 gånger i veckan, spinning, yoga, styrketräning. När jag inte hinner träna så känner jag mig litet seg. Och det är inte bara som jag inbillar mig. Nu i helgen kom nya rön om hur stillasittande gör att vi blir sjukare och mår sämre än vi skulle göra om vi bara stod upp litet mer. Några veckor tidigare kom ännu en rapport från skånska Bunkefloprojektet där man jämfört studeiresultaten hos barn som hade gymnastik två gånger i veckan med dem hos barn som hade idrott på schemat varje dag. I synnerhet hos pojkarna var skillnaden i betyg påfallande.

Även eleverna själva upplevde att de mådde bra av att röra på sig varje dag. Det  visste ni redan eller? Kanske har ni läst Socialstyrelsens rekommendationer om 30 minuters medelintensiv träning varje dag?

Kanske läste ni också förra året när Ingenjören skrev om hur man hade konstaterat att även om en grupp tandläkare fick träna 2,5 timmar i veckan behandlade de lika många patienter som den grupp som inte fick samma förmån. Plus att de upplevde sig som mindre sjuka och mer alerta. (Här är extra bonus med att röra på sig från Jan och Maria Berglin i SvD!)

Så det är inte bara barn och unga som mår bra av att röra på sig. För den som har svårt att hinna klämma in träningspass i det dagliga livet kan ganska små saker som en snabb promenad på lunchen, att stå upp halva arbetsdagen och att ta trapporna istället för hissen utgöra ett bra alternativ. Men det gäller att motstå impulsen att bli kvar på stolen, öppna hissdörren och stiga på bussen.

Det klarar vi va?

2012-05-04 Det här med att tjuvlyssna på andras samtal på bussar, tåg och restauranger kan vara oemotståndligt. Högljudda privata mobilsamtal är extremt störande men ett samtal mellan två personer kan jag ha svårt att inte lyssna på trots att jag inte känner dem eller de personer som de skvallrar om. Det har hänt att jag har grämt mig när mina medpassagerare gått av bussen före mig och snuvat mig på slutet på historien.

Jag växte upp under 70-talet vid slutstationen på en av Roslagsbanans linjer norr om Stockholm. Tåget var den stora skvallercentralen. Det var på tåget som man fick reda på allt som hade hänt, fram för allt detaljerna. Genom att tjuvlyssna på samtal på tåget fick man det som brukar kallas bakgrund och analys. I lokaltidningen kunde man läsa om ett inbrott i kvarteret. Det var på tåget man fick veta vad de stal. Det var bland bostadsannonserna man såg vilka villor som var till salu. Det var på tåget man fick veta varför (läs skilsmässa).

Tjuvlyssning av affärssamtal tas på stort allvar i näringslivet. Där gäller största möjliga försiktighet. Nu har Apple börjat oroa sig för vad de anställda diskuterar på offentliga lunchcaféer i kvarteren runt det gamla högkvarteret i Cupertino i Kalifornien. Företaget växer så det knakar och alla får inte längre plats i de sex byggnader som utgör högkvarteret. Apple har börjat hyra lokaler i närheten och många som jobbar där har börjat äta lunch på närliggande restauranger medan de som jobbar i högkvarteret har en egen lunchrestaurang.

Nu oroar sig företagsledningen för att bordsgrannarna på lunchrestaurangerna kan vara spioner från till exempel IBM, Oracle eller andra konkurrenter som har lokaler i området. Därför investerar Apple nu i en ny egen lunchkafeteria för att förhindra läckor av företagshemligheter. Det kommer att bli ett hemlighus där alla kan prata fritt med kollegerna om pågående projekt.

Det här är smart tänkt av Apple eftersom det samtidigt minskar möjligheterna för lunchflirtar med konkurrenter. Tänk om en ung Apple-anställd över sin pastatallrik spanar in en snyggning från Oracle på lunchrestaurangen. Sådana risker måste till varje pris förhindras. Tjuvlyssning och kärlek vid första ögonkastet ska aldrig underskattas.

2012-05-03 Twitter-revolution. Facebook-revolution. Arabisk vår. Tre namn på den våg av frihetsrörelser som svept över arabvärlden sedan drygt ett år.

Samtidigt: svenska teknikföretag tjänar stora pengar på att hjälpa diktaturers kamp mot oppositionella, med Telia Soneras affärer i Vitryssland som det senaste (men långt ifrån enda) exemplet.

Hur ska man egentligen se på teknik och demokrati?

När det häromveckan uppdagades att Telia Sonera genom sitt dotterbolag Life hjälper den vitryska staten i sina förföljelser av oppositionella var det säkert många som blev upprörda. Och det med rätta.  

Men minst lika många svenskar deltog säkert i hyllningskörerna som jublade över hur informationsteknik, i form av sociala medier som Twitter och Facebook, var ett viktigt verktyg för de oppositionella under den arabiska våren.

Även här i Sverige pratas det om teknik som hjälpmedel eller stjälpmedel för demokratin – FRA signalspanar med hjälp av teknik, samtidigt som politikerna kommer närmare väljarna genom sociala medier.

Och så har vi ju Carl Bildt. Som i princip sköter (?) sitt jobb via Twitter. Fast frågan är om det är teknik i demokratins tjänst – eller om hans mikrobloggande snarare blir en sorts mikrodemokrati.

Vi får i alla fall vara glada så länge den verklighetsbild som vårt eget teknikanvändande släpper igenom inte blir så begränsad att vi inte uppfattar hur vårt statligt ägda bolag tjänar pengar på att oppositionella i Vitryssland avlyssnas. Som Ingenjörens krönikör Sara Eriksson skrev om för ett tag sen är det nämligen ingen självklarhet i framtiden. I alla fall inte om den senaste sökmotorstrenden får fäste i hela samhället och smittar av sig på andra teknikområden.

Brukar du inte bry dig om svenska företags aktiviteter i odemokratiska länder? Då behöver du aldrig komma i kontakt med sådana nyheter. Sara berättar bland annat om boken ”The Filter Bubble”, där författaren berättar om hur två av hans vänner fick göra varsin Google-sökning på ”BP”. Den ena fick läsa om miljökatastrofer. Den andra fick investeringstips.

Är en liknande utveckling för tv-nyheter eller dagstidningar på nätet otänkbar, där innehållet anpassas till vem som tittar/läser? Jag vet vad mitt svar på den frågan är. (Tillägg 4 maj: Dagstidningar av den här typen finns visst redan, har jag fått lära mig nu. I alla fall som en app till Ipad).

Personligen hoppas i alla fall jag att en Google-sökning på ”Telia Sonera + diktatur” även i framtiden kommer att leda alla i demokratin Sverige hit – och inte ge några av oss investeringstips om hur vi tar del av pengakakan som företaget bakar på vitryssarnas bekostnad.

Ja, hur ska man se på teknik och demokrati? Tydligt är i alla fall att teknik som i rätt händer kan gynna en demokratisk utveckling, lika gärna kan vara ett vara ett vapen mot demokrati om det hamnar i fel händer – eller utnyttjas på fel sätt. Och det lika mycket i Vitryssland som här i Sverige och resten av världen.

2012-04-26 För en tid sedan lyssnade jag på en TED-föreläsning av Sherry Turkle, en amerikansk psykolog och sociolog. Hon pratar bland annat om hur beroende vi har blivit av våra mobiltelefoner och hur vi i dag alltmer betraktar mobiltelefonen som en del av oss själva.

När jag skaffade min första mobiltelefon 1997 frågade jag mig själv om jag verkligen skulle ha så stor nytta av den. I dag undrar jag hur jag någonsin klarade mig utan. Det har nästan blivit omöjligt att utföra den enklaste planering utan den där manicken. Vi småduttar kring möten och säger ”jag är mitt på torget, ser du mig, jag vinkar…” och när någon glömmer mobiltelefonen sprider sig lätt en stämning av panik.

Jag glömde mobilen hemma en dag häromveckan när jag åkte till jobbet. Och naturligtvis gick det käpprätt åt pipsvängen. Efter jobbet skulle jag och min fru träffas på det stora möbelbolaget. Eftersom jag inte hade någon mobiltelefon, bestämde vi noggrant tid, på fiket på bottenvåningen.

Där sitter jag och väntar på utsatt tid, och efter 15 minuter frågar en anställd efter mitt namn. Han frågar om det är korrekt att jag är utan mobiltelefon. Jo, det är korrekt, säger jag. Han räcker fram sin mobil. Där möter jag, inte min frus röst, utan en röst som tillhör annan anställd på möbelföretaget som säger att hon har förstått att jag inte har med mig min mobiltelefon och att min fru sagt att hon inte kan komma som avtalat, för hon är på väg till akuten med ett sjukt barn. Och hon säger också att min fru vill att jag ringer tillbaka ”så fort jag bara kan.”

Jaha, tänker jag. Min fru som jobbar på sjukhuset – med sjuka barn – kommer förstås inte loss från sitt jobb för att de måste flytta ett barn mellan sjukhusen. Det är något som händer ibland. Vi får väl köpa möbler en annan dag. De där transporterna är en rutingrej, men de kan ta lång tid. Det vet jag sedan tidigare.

Jag får låna telefonen för att ringa tillbaka till min fru direkt. Om det är en upptagetton eller en hänvisningston jag får höra då, är jag lite osäker på så här i efterhand, men jag kommer inte fram. Typiskt, tänker jag. Det är svårt att boka tid med någon som har ett jobb som så ofta kräver att hon måste stanna kvar, men det är fint att hon meddelar mig. Så jag tar min ryggsäck och stegar iväg, för att åka hem.

Fyra minuter efter att jag har gått, kommer min fru till den avtalade platsen, till fiket. Där får hon höra att jag nyss har sprungit iväg, mer eller mindre hals över huvud. Jag har ju ingen mobiltelefon med mig, så min fru kan fortfarande inte nå mig. Nu tror hon att jag är uppriven över att ett av våra barn är dödssjukt.

Inget av våra barn är sjuka. Hon skulle inte flytta barn i jobbet. Hon ringde bara för att säga att hon var sen till mötet. Men den hjälpsamma kvinnan i växeln hör att kvinnan i telefonen – min fru – andas häftigt (min fru var ute och gick, och att prata och promenera samtidigt brukar låta ansträngt i telefon) samtidigt som hon kanske hör ambulanssirener i telefonen (min fru promenerade på sjukhusområdet). Allt detta gör att kvinnan får en uppfattning av att något ytterst allvarligt är på väg att hända. När hon därtill hör att kvinnans man saknar sin mobiltelefon förstärker det känslan av hot, att någonting är allvarligt fel. Det är min teori.

Personalen försöker verkligen vara schysta och hjälpa till. Men det blir bara fel. Och jag inser att felet till stor del är mitt. Alla tar för självklart att man har sin mobil med sig, och missförståndet hade förstås aldrig uppstått om jag inte hade glömt min hemma. Samtidigt tycks effektiviseringen som kom med mobilerna också ha tagit bort något annat, kanske en bit av vår tålmodighet.