2013-05-09 Det är Kristi Himmelsfärdsdag och jag är på väg mot ett Stockholm i världsklass. Nu undrar ni var jag är. Sitter jag i en rymdraket, i en ultramodern elbil eller på en ny färja som drivs direkt med kirskål? Nej det är 71:an mot Slussen. När jag är framme är litet oklart eftersom vägarbeten gör att det blir rätt mycket köer men köerna beror på att – ja, ni gissade rätt – vi är på väg mot ett Stockholm i världsklass!

Genom att renovera Danvikstullsbron kommer vi nämligen närmare världsklassen. ”Danvikstullsbron repareras … på väg mot ett Stockholm i världsklass” står det på stora tavlor längs vägen. Då kanske litet köer inte är något att gnöla om och om bron inte repareras blir det definitivt inga framsteg utan bara tvärstopp. Men jag kommer att tänka på Liftarens Guide till galaxen där svaret på frågan om meningen med livet befanns vara 42. För vad är världsklass? Över hälften av jordens drygt sju miljarder invånare bor i dag i städer, drygt en miljard av dem i slummen som växer runt världens stora städer.

Om man ser till hur världens städer mår och menar att världsklass är något slags genomsnitt så föredrar jag andra mål. Kanske den stad i världen som har bäst kollektivtrafik, den med renast luft och vatten, den där alla kan få en bostad som behöver det.
Det kan väl inte vara så att den som har skrivit på tavlorna vid vägen menar att köerna som uppstår för oss närmare trafikläget i Beijing eller México City? Och att det skulle vara eftersträvansvärt?
Världsklass låter bara bra om vi glömmer att världen ser ut på väldigt många olika sätt och att vi bor i en väldigt rik och jämförelsevis bekymmerslös del av den.

Anställningsförhållanden i världsklass. Vem vill ha det? Ska vi börja låsa in folk i fabriker där de brinner upp när olyckan är framme? Driva dem så hårt att de tar livet av sig? Sänka lönerna så att folk måste ha flera jobb för att överleva? Löner i världsklass är heller inget att eftersträva.
Nej, jag tycker att vi ska sträva efter att vara bäst. Bäst utbildningar, bäst miljö, bäst anställningsförhållanden. Och så mätbara mål för det. Reparera gärna bron men strunta i det där med världsklass!

2013-03-23 I kväll är det Earth Hour. Under en timme visar vi att vi bryr oss om planeten. En sorts mycket kort elfasta.

Fasta i meningen att avstå från något förknippar vi numer mest med Ramadan men klassiskt har fastan varit ett sätt att visa medkänsla och solidaritet med dem som inte har.

Hos de flesta svenskar blev det bara en semla kvar av den solidariteten. Jo, det finns ju de som fastar på riktigt också men det är väl mest för att de ha ätit för många fastlagsbullar. ”Vi har Earth Hour varje dag står det på bilarna från ett renhållningsföretag i Stockholm.” Det känns ganska ynkligt att världens muslimer lyckas fasta i flera veckor varje år medan vi bara kan avsätta en timme.

På denna lördagsmorgon har DN fått sällskap av en bilaga från Mathem.se. ”I dina händer håller du just nu en härlig mix av recept från Mathems alla gästkockar att inspireras av”. Genom en app kan jag scanna in allt jag behöver. Chokladtårta, löjrom eller en opastöriserad Morbier. Fastan känns långt borta. ”Behöver du komplettera finns det holländska björnbär, blåbär från Argentina eller belgiska jordgubbar”.

Medan jag tittar på bilderna äter jag lördagsfrukost. Lördag är vår mysdag. Veckans bästa när vi äter frukost tillsammans och läser tidningen länge. Vi har det lilla nödtorft en sådan dag kräver:
En spansk paprikasalami, basilika från Danmark, spanska apelsiner och en helt oslagbar Gruyère Alpage, vilket betyder att mjölken kommer från speciellt fina schweiziska kossor som har betat i en alpdal och sedan avgivit sin sommarmjölk till fromma för alla som gillar ost. The hills are alive. Och så en god espresso från – tja Colombia?? Nej vi scannade inte in maten – vi gick till den lokala eko-delin som nu finns litet överallt i Stockholm.

2009 undersökte Karin Bradley, KTH, vilka som var mest miljövänliga. Medvetna medelklassvenskar som handlar ekovaror och kör miljöbil eller miljonprogramsinvånare som handlar vanliga grejer. Jo just det, miljonprogramsinvånarna vann för de konsumerar mindre, reser mindre.

Christer Sanne gjorde förra hösten en rapport till Naturvårdsverket där han konstaterar att om vi vred standarden tillbaka litet och accepterade det läge vi hade på 90-talet skulle vi kunna leva mer hållbart 2030. Jag vet inte vad ni säger men jag hade det bra på 90-talet.

Kan inte säga att jag saknade något då, heller.

Och nu är det Melodikrysset. Tur att melodischalgern är över för annars hade den krockat med Earth Hour och hur skulle det ha gått?

2013-03-07 Regnskogen i Guyana ångar av fukt och ett fantastiskt vattenfall kastar sig ut i grönskan. Längs med den smala sandstranden kommer en pirogformad kanot glidande. Grönskan formligen sprutar ur marken ända fram till vattnet.

- Det här är helt värdelöst, säger John Liu med eftertryck medan den ena bilden vackrare än den andra swischar förbi. Det ni ser här är inte värt någonting. Ja om vi inte hugger ner det och säljer det som virke förstås. Men i de globala boksluten är våra ekosystem taxerade till noll. Och varför ska man bry sig om något som inte har något värde.

I mitt huvud ekar orden om att i vår tid vet vi vad allt kostar men ingentings värde.

John Liu är dokumentärfilmare, miljöaktivist och tror på förändring. Hans föreläsning handlar om att restaurera förstörda ekosystem. Överallt där mänsklig civilisation har utvecklats ser han samma spår av hur människan har överutnyttjat naturen och, ofta av okunskap, utarmat själva grunden för sin existens. Men han ser också att det går att vända. Det är det hans filmer handlar om. Han visar hur kineserna har lyckats få den förut så utarmade Lössplatån, där terrakottaarmén hittades, att grönska igen. Samma sak gäller för delar av Etiopien som genom århundraden blivit allt mindre bördigt på grund av avskogning och utsugning av marken. I det jordbävnings-och fattigdomsdrabbade Haiti frodas bananträden i stora planteringar tack vare att en organisation som har fixat billiga toaletter, jobb och odlingsbar jord (komposterad latrin) i ett samhälle som saknar det mest basala.

John Liu vill vända på ekonomin. Istället för att låta produktion och konsumtion komma i första hand måste ekologisk funktion inta den platsen. Någon i publiken frågar hur man ska få det att vända. Om det måste vara en gräsrotsrörelse?
Men John Liu pekar på att det var Världsbanken som sände honom till Kina och att Brittiska regeringen också tillhör dem som diskuterar vad som kan göras. I Frankrike tillsatte den förre presidenten en utredning om alternativa sätt att mäta välfärd. Inte så mycket gräsrot över dem precis.

- Men det är fortfarande så att ekonomerna säger ”gå ni och shoppa så fixar vi ekonomin” och det måste vi komma ifrån. Personligen har jag svårt att njuta av min privilegierade situation när jag ser så många runt mig lida

Enligt forskarna skulle det redan i dag gå att ge alla jordens invånare 2000 kalorier om dagen. Att det inte sker beror på dålig distribution, dålig lagring och att vi inte bryr oss. John Lius bild av den grönskande Lössjordsplatån i Kina är hoppfull. Vi kan göra mycket och planeten är i sig själv uthållig. Det är vi som inte är det. Än. Titta på www.whatifwechange.org.

2013-02-15 För ett tag sedan följde jag en länk på facebook för ”Industrin tar matchen”. Den ledde till en sida där en stor banner för Telia Sonera blinkade överst som ett exempel på ett svenskt konkurrenskraftigt företag. Det var ett par veckor sedan, annonsen är borta och det är väl bra det. Den vägen till konkurrenskraft kanske vi inte ska ta.

EU:s konkurrenskraft måste öka har det hetat sedan början av 2000-talet när Lissabonstrategin antogs. EU skulle slå USA i innovationskraftiga och kreativa företag och världsdelen skulle blomstra i kraft av sin snabba marsch mot kunskapssamhället. Av olika orsaker blev det inte så. Mellan 1950 och 2007 kom bara 12 europeiska företag upp på listan över världens 500 globalt mest framgångsrika företag. Från USA kvalade 52 stycken in.

Drömmen om ett konkurrenskraftigt och blomstrande EU lever dock. Diskussionerna handlar om hur vi ska komma dit. Även Lissabonstrategins efterföljare EU 2020 talar om innovation, entreprenörskap och kunskap. Att läsa den ger samma känsla som när regeringens innovationsstrategi lanserades i höstas. Utopia. En bild av ett idealtillstånd som skulle kunna bli väldigt bra men som ingen är villig att staka ut vägen till. Istället för att göra så att EU-medborgarna kan konkurrera genom hög kompetens talar man om att de svenska lägstalönerna är för höga, att merparten av företag i unionen ska kunna strunta i ny lagstiftning inom arbetsmiljö och arbetsrätt. Satsningar på kompetensutveckling och möjligheterna att byta yrkesbana sparas in samtidigt som de sociala skyddsnätens maskor växer. Förslag kommer om att varje ny EU-reglering måste mötas med att en annan tas bort. Det är ett märkligt sätt att se på lagstiftning som i ljuset av köttskandalen och döda byggjobbare verkar leda rakt ner i lasagnen.

Siktet tycks inställt på att skapa ett låglöneläge som kan konkurrera med Asien trots att all forskning visar att låglönejobben försvinner för att inte komma tillbaka. Det är inte fler tiggare på gatorna vi behöver utan en massiv satsning på utbildning, kvalitet och kompetens. Kanske behövs också färre regleringar för nya företag men den ena utan det andra göra att man med rätta kan fråga sig: Vart är vi på väg?

*Bok av Andrew Brown, som kom till Sverige på 70-talet och beskriver hur det Sverige han mötte då senare har förändrats.

2013-01-25 Jag såg en rolig teckning i går. Det var Gud som med laptop i knät satt på sitt moln och såg ned på jorden. Under honom fanns bibliotek, museer, universitet med mera. Gud såg fundersam ut och i pratbubblan stod ”Vad ska vi nu digitalisera?” Ni förstår vilket varumärke som stod stämplat på Guds särk och på de värdsliga institutioner han blickade ned över. Google. Och det är ganska mycket Google har inflytande över i livet i dag. Förutom då att företagets framgång och organisationsmodell har gjort det till en drömarbetsgivare för många ingenjörer. I alla fall när de spånar över häftiga ställen att jobba på.

Som alltid när någon eller något blir väldigt mäktigt blir man (jag) misstänksam. I senaste numret av magasinet Ingenjören skrev jag om hur jag misslyckades med att få appleverkstäder att ta sig an min Iphone3 och byta batteriet. Numret hann knappt komma ut innan två mejl nådde mig från våra nordliga provinser. Där framgick att hade jag bara frångått min mani att vända mig till märkesverkstäderna och sökt litet bättre så hade jag hittat inte mindre än två ställen som kunde göra jobbet. I Norrland förstås.

Det fick mig att undra. Jag hade ju inte åkt runt till landets alla verkstäder och frågat utan jag hade…GOOGLAT! Och inte fått upp de utomordentliga norrländska verkstäder som hade kunnat medverka till att jag förblivit min Iphone trogen. Resultatet blev att jag övergav Iphone, satsade på en slim, röd korean och även om det är roligt för mig och för Samsung, så är det dåligt för miljön att jag inte använder min gamla lur till sista sms:et.

Jag tror att det är Googles fel. Jag tror att samma algoritmer som spar mina sökningar och försöker räkna ut vad jag vill ha för svar gör att jag inte får andra svar än de mest uppenbara i mitt fall (Stockholmsområdet). Det är samma algoritmer som lägger annonser om diskreta stickade klänningar, konstiga dieter, skor, proteinpulver (sonen har sökt från min dator) och hundkurser i marginalen på min mail efter någon sorts ”medelålders kvinna-logik”.

Framtidsutsikten med en sökmotor som vet(?) vad du undrar redan innan du själv har formulerat frågan är skrämmande. Var finns överraskningarna? Var finns möjligheten att hitta det där som du inte visste att du ville veta, som kan öppna nya dörrar och ge andra insikter än de vi redan har? Det är ju vitsen exempelvis med en dagstidning – att någon annan har plockat ihop det som är intressant och försöker väcka mitt intresse för det. Hur ska vi lära oss helt nya saker, träffa andra än dem som redan tycker som vi och hitta den där verkstaden som gör jobbet de auktoriserade har bestämt är olönsamt, i framtiden? Eller typ nu?

2012-12-22
Det bästa med lediga dagar är att de inte är som andra. Till exempel ringer inte klockan 05.57 utan vi vaknar när vi vaknar. Oftast vid åtta. Sen läser vi tidningen till sista bokstaven. Men de senaste helgerna har vi blivit störda. Runt klockan 8 pockar en högljudd röst på uppmärksamhet. Först trodde jag att det var vår märkliga granne som hade något hyss för sig. Men sedan förstod jag att det kom från köket. Av någon anledning hade timern till köksradion aktiverats.

Ingen stor sak om det inte vore för att radion är tio år gammal och ingen kommer ihåg vad alla knapparna går till och i vilken kombination de ska användas för just timern. Vi tryckte runt litet men inställningen står kvar. Jaja.

Samma ska händer då och då i badrummet. Det låter som om någon sitter och talar i mobiltelefon där inne men när jag kände igen statsministerns terapeutiska stämma fattade jag misstankar. Vad gjorde Fredrik Reinfeldt där? Mycket riktigt. Jag hade inte fått oväntat besök utan det var min urgamla transistor som av någon anledning hade blivit tidsinställd. Och hur var det man gjorde med den? Ingen som vet, ingen som vet.

”You need service immediately” meddelade en beslöjad kvinnoröst senast kompisen W och jag skulle köra till tippen med återvinningen i hennes trötta Renault:. ”Strunta i henne, inte ens verkstaden vet varför hon håller på”, avfärdade W det hela. Tydligen höll den beslöjade låda ganska ofta.

Rösterna förföljer mig. Och värre lär det bli – när det som kallas Internet of Everything, och alla prylar har en egen IP-adress och är uppkopplade mot internet, har slagit igenom. Då när allt ska styras, mätas och effektiviseras i ett ständigt flöde av information om elpriser, blodtryck, positioner, extrapriser och pollenhalter. Vi som har svårt att komma ihåg vad vår sambo sade vid frukostbordet hur ska vi klara alla dessa budskap? Och vad gör man när bruksanvisningen är borta och hela systemet plötsligt blir infekterat av någon mask från en missnöjd grupp seniorer som just har lärt sig hur man arrangerar en DDoS-attack. Man går där, på väg till Ingenjörshuset, med sina google-glasögon och samma stund man stiger av tunnelbanan vid Hötorget  säger en bestämd mansröst: ”Gör en u-sväng, din brödrost behöver omedelbar service.”

Det är sånt man kan fundera över på lediga dagar.

2012-12-10 Snön faller över Bryssel. I går satt jag i hotellobbyn och jobbade när ett tjog svenskar i olika konstellationer droppade in och undrade när egentligen deras bagage skulle anlända. Flyget hade uppenbarligen misslyckats med att få väskor och passagerare till samma ort. De bagagelösa var irriterade. Inte bara hade de fått reda på att väskorna skulle komma under eftermiddagen och den var ju slut (17.15), dessutom skulle de på en mottagning.
”Vad tänker ni göra?” undrade en kvinna. Mannen bakom receptionsdisken svarade att bagaget nog skulle komma och att hon kunde ringa flygplatsen om hon ville göra något mer.
”Det märks att vi inte är hemma”, sade kvinnan vänd mot sitt svenska sällskap.
Ja det märks att vi inte är hemma här. Det är väl därför vi kommer, för att märka att vi inte är hemma och för att lära oss något nytt.
#euprojektet heter en hashtag på twitter. För mig är ett projekt något ganska kortvarigt, tidsbestämt, som jag lägger ned massor med jobb på för att uppnå ett väldefinierat resultat. EU och projekt är ord som inte riktigt passar ihop men kanske är #euprojektet symtomatiskt för vår syn på EU och på vår egen roll.

Jag intervjuar en lobbyist. En mycket erfaren belgare som har sitt kontor ett stenkast från Europaparlamentet. Vi talar om hur man får inflytande i Bryssel, hur man gör sin röst hörd. ”Gör hemläxan”, säger han och menar att mycket av den tid och de pengar som organisationer och företag lägger i Bryssel är bortkastade för att arbetet inte bottnar i 1. en tydlig strategi 2. en förståelse för och kunskap om vem ens samtalspartner är och hur deras verklighet ser ut.
”Jag går gärna med på att ni skandinaver har mycket att bidra med vad gäller samhällssystem, jag tycker om er strävan efter konsensus och välfärdsstaten som vill att det ska finnas en lägsta standard. Men det räcker inte att vara bäst här när man ska diskutera med andra. Alla har sin historia, det är ingen slump att vi är olika. Den som inte tar hänsyn till det kommer ingenstans.”

En strategi är också viktig. Om man inte vet vart man ska och vad det innebär på lång och kort sikt går man runt i cirklar.
”De svenskar som kommer hit lär sig förvisso, och efter ett par år förstår de det här. Men då har de å andra sidan blivit ointressanta på hemmaplan för där förstår ingen längre vad de pratar om.”
Helt olika skäl ligger bakom medlemsländernas ambitioner i EU. Grundarnas orsaker finns i andra världskriget, ett gemensamt förflutet och en önskan att inte hamna där igen. För de senast anslutna är det snarast så att de behöver EU, dels för att distansera sig från sitt förflutna, dels för att ge medborgarna en bättre framtid.

Men vi svenskar då – ja vi gick väl med mestadels av ekonomiska skäl – för att vi trodde att vi skulle vinna på det i längden.
EU är ett unikt bygge och ett bygge som faktiskt fungerar på många plan. Att alla inte kan få exakt det de vill ha är ett av demokratins karaktärsdrag – alla blir ungefär lika nöjda/missnöjda. Och det kanske inte är så konstigt att det inte räcker med att vara bäst. Långsiktigt kan det vara så att det goda man uppnår är värt mer än att hela tiden hävda att man har lösningen och inte vill försöka förstå något annat.

Jag tjuvlyssnar på konversationen vid bordet intill i frukostmatsalen:
”Mamman dog i Sibirien och systern försvann, själv tog hon sig tillbaka till Polen men där var allt borta. Nu bor de i Paris förorter, det har gått bra för henne och sonen läser till ingenjör i Grenoble.” berättar en kvinna i min ålder.

Vi är ganska olika vi européer.

2012-11-27 Ibland grips jag av leda när jag läser pressmeddelandena om alla nya fantastiska forskningsrön och startups.
Vi kan lösa energiproblemen med solceller (om vi sätter dem i Sahara), maskar kan tillverka bajs som blir drivmedel, alger göra vätgas, kött växa i laboratorier, virtuella skogar få oss att må bra på jobbet, rent vatten kan tas direkt ur luften, mobiltelefonerna i Afrika laddas med sol, gamla kläder blir papper, vi kan ta pulsen på oss själva med smarta textilier och brödrosten kommer snart att berätta att allt är lugnt hemma.

Det är ju jättebra och någonstans i denna flod av nya upptäckter finns säkert en del lösningar på stora samhällsproblem. Men vi bortser från att vi själva är det kanske största problemet. Vi använder för mycktet av jordens resurser och när fler och fler gör som vi så börjar resurserna ta slut. Det gäller jordmetaller, rent vatten, fisk, ja snart sagt allt.
Vi måste tänka om vårt sätt att leva. All förändring är jobbig men det kan också blir bra. Det kan bli så att de som jobbar mest börjar jobba mindre, att de som annars skulle ha gått in i väggen slipper det, att vi har mer fritid men färre prylar.

På tal om prylar bad jag om hjälp före sommaren med era bästa tips för vandringsgrejor. Fantasilöst nog måste jag säga att den sak jag verkligen skulle ha saknat var min nya tunna regnjacka. Utan den skulle det ha blivit en mycket surare trip på många sätt!