2013-03-02 Världsekonomin närmar sig peak oil (vissa säger att vi redan har nått det). Den billiga energins dagar är hur som helst räknade, med alla de problem det för med sig. Men oljan är långt ifrån den enda ändliga resursen som vi i rask takt håller på att göra slut på.

Medvetenheten om en mängd ”peakar” ökar snabbt i världen. Peak phosphorus, peak rare earth metals, peak coal är några. Peak Everything är en titel på en bok av författaren Richard Heinberg, Han tillhör den växande skaran som förordar en ny sorts ekonomi, en cirkulär ekonomi, till skillnad från den linjära ekonomin som är förhärskande i dag.

I den cirkulära ekonomin hittar företagen affärsmöjligheterna i ett cirkulärt kretslopp, inspirerat av naturens kretslopp. Huvuddragen i idén är att avfall är en råvara som helst ska återanvändas, näst helst återvinnas. Om det inte går ska man utvinna energin ur avfallet. Alla produkter ska därför produceras så att de är lätta att återvinna.

I den cirkulära ekonomin finns också ett annat synsätt på försäljning respektive uthyrning. De flesta i dag slänger sin mobiltelefon bara ett par år efter att vi har köpt den. Telefonen och alla dess värdefulla metaller blir skrot. De som säljer mobilerna vill ju helst att vi ska slänga den gamla telefonen så att de kan få sälja en ny. Samma sak gäller för alla mängder av andra produkter som bilar, teveapparater och datorer.

Men om vi i stället kunde övergå till att hyra ut grejorna i stället, skulle reglerna ändras. I stället för att sälja kopieringsmaskiner, bilar och tvättmaskiner kan man hyra ut dem. Företrädare för den cirkulära ekonomin påpekar att med uthyrning av varor, har den som hyr ut dem ett tydligt incitament att få dem att hålla så länge som möjligt, och kanske även att ta tillbaka den uttjänta produkten för att få ut ”panten”, det vill säga värdet av materialet.

Allt fler intresserar sig för affärsmöjligheterna i den cirkulära ekonomin. Det kanske bästa med den är att enskilda företag kan tillämpa den. Det behövs inte en världsomfattande överenskommelse med polisiär övervakning för att det ska fungera.

Ellen MacArthur är en av de ledande personligheterna inom cirkulär ekonomi. Hon har nyligen dragit igång Circular Economy 100. Målet är att hundra av världens stora företag ska ansluta sig till programmet som både ska gynna världen och företagen själva. Ett dussintal företag har redan anslutit sig, däribland Coca-Cola, Cisco och Ikea.

Ellen MacArthur har också seglat jorden runt själv. Hör henne berätta om segling och cirkulär ekonomi.

Hör också Richard Heinberg prata om energi och tillväxt.

2013-02-08 Hur många slavar har du? Energislavar alltså. Antag att du inte hade tillgång till alla maskiner och apparater som värmer huset, tvättar kläder, diskar disk, tar dig till jobbet och värmer maten. Hur många slavar skulle du behöva om du inte hade dessa energikrävande maskiner? Det är förstås svårt att säga, men vi leker med tanken att vi kan räkna om en människas arbete till ett rent energitillskott.

En människa utvecklar ungefär effekten 100 watt, en tiondels kilowatt, brukar man säga. Vid hårt arbete kan hon förstås utveckla mer, och skidåkarna i OS klarar avsevärt mer, men en genomsnittlig energislav brukar räknas som en hundrawattare. Ibland tänker man sig att energislavarna jobbar dygnet runt, men säg att vi tvingar våra energislavar att jobba tio timmar. Då kan vi ur var och en få ungefär en kilowattimme per dag. Det blir 365 kilowattimmar per energislav och år.

En genomsnittlig familj i ett genomsnittligt hus använder cirka 25 000 kilowattimmar per år. 15 000 för uppvärmning och 5 000 vardera för hushållsel och varmvatten. Den genomsnittliga familjens bil kan antas gå cirka 1 500 mil per år. Med en modern bil som drar 0,6-0,7 liter per mil blir bensinåtgången i storleksordningen 1 000 liter per år. Varje liter bensin innehåller ungefär 10 kilowattimmar, så i 1 000 liter bensin finns cirka 10 000 kilowattimmar. Hem och bil för en familj (i de fall man inte skaffat sig en till bil) slukar sammanlagt cirka 35 000 kilowattimmar per år.

Så, för att hålla oss med alla bekvämligheter måste vi skaffa 35 000/365 stycken energislavar till familjen (slavarna får inga lediga dagar). Det ger ett behov på knappt hundra energislavar per familj. Var och en i familjen, säg två vuxna och två barn, har nästan 25 energislavar var. Och det är bara vad familjen behöver för bostad och bil.

Men räknat på hela Sveriges befolkning och totala energianvändning blir slavarna fler. Utöver hem och bilar har vi tillverkning, uppvärmning av kontor och fabriker. Vi flyger och åker båt och så vidare. Cirka 9 miljoner svenskar använder sammanlagt drygt 400 terawattimmar per år. Vi slår ut den siffran, 400 miljarder kilowattimmar, på 9 miljoner svenskar. Det blir drygt 44 000 kilowattimmar per svensk, vilket innebär lika många dagsverken från våra energislavar. Delat med antal dagar landar vi på drygt 100 energislavar per svensk. En energislav kostar alltså ungefär en krona om dagen (ja, de utvecklar ungefär en kilowattimme om dagen, vi har kanske gått över ån efter vatten i vår uträkning). De får inte mycket betalt, de stackars slavarna. De är billiga i drift. Och det är därför som vi kan hålla oss med fler än vad familjen Crawley i teveserien Downton Abbey har betjänter.

Majoriteten av världens energislavar kommer i form av fossila bränslen. En svensk behöver bara jobba i fem-tio minuter för att tjäna ihop till en liter bensin, vilket alltså motsvarar hundra timmars kroppsarbete. En amerikan får, med landets låga bensinskatter, ihop till två liter på samma tid.

Hittills har vi kontinuerligt skaffat fler energislavar, ända sedan industrialiseringen. Sannolikt blir det med energislavarna som med kossan som lämnar båset. I dag när vi har gott om dem, ägnar vi dem inte många tankar. Vi bygger fortfarande hus som läcker energi, vi kör vår två tons bil flera mil för att frakta hem några kilo mat och vi lämnar våra apparater på stand by. Det är förstås först när det börjar bli ont om energislavar som vi börjar värdesätta dem. Då måste vi kanske börja ge dem rimligt betalt. Då får vi antingen spendera mindre pengar på annat – eller helt enkelt skära ner på antalet slavar.

Se mer

» Se här en brittisk realityshow där 80 energislavar bokstavligen sliter i sitt anletes svett för att förse en vanlig familj med el.

2012-09-07 Ett kinesiskt företag har kommit på att de tjänar på att låta personalen jobba hemifrån. Företaget, en resebyrå med cirka 14 000 anställda lät 500 personer jobba hemifrån. Alla nödvändiga tekniska system installerades. De andra som var kvar på jobbet fick fungera som kontrollgrupp.

Företagsledningen trodde att det skulle bli lite mindre gjort, men att det skulle kompenseras av att de slapp betala lokalhyra för arbetsplatserna. Men resultatet blev mer genomgripande. De vann i båda ändarna. De som jobbade hemma var i genomsnitt hela 13 procent mer effektiva, enligt undersökningen. De anställda jobbade effektivare.

De anställda var i det här fallet tjänstemän på en resebyrå. Men samma sak skulle kunna gälla många ingenjörer. Det är svårt att jobba hemifrån för den som behöver ett fysik- eller kemilaboratorium, men många ingenjörer har betydligt mer teoretiska uppgifter. Och de utförs i regel på kontor.

Många kontor är oerhört störande miljöer, inte minst om man sitter i stora kontorslandskap. Folk går förbi, pratar högt i telefonen, pratar strunt, pratar annat jobb än det man själv håller på med. Kanske pågår ombyggnationer i huset så att hantverkarnas cirkelsågar smattrar tvärs genom alla våningar. Ständiga möten, brandlarmsövningar eller kraschade mejlsystem. Och så en icke fungerande IP-telefoni.

Så skönt då att sitta hemma – i fred. Med kaffebryggaren puttrande i bakgrunden, endast överröstad av din favoritslinga på spotify. Med alla papper bekvämt utslängda över matbordet för överblickens skull, bockar du av att-göra-listan i rasande fart.

Vissa möten behövs, och om alla sitter hemma tappar man kontakten med varandra på jobbet. Men för många tjänstemän med kreativa yrken blir det allt svårare att säga när man jobbar och när man är ledig. Den som är på kontoret jobbar, om än inte alltid så effektivt. Men att sitta på bussen med sin smartphone som radio där programmet ger en idé om ett nytt projekt – är det jobb? Och vad innebär det att på semestern läsa en populärvetenskaplig bok som ger en överblick över ett forskningsområde som gränsar till ens eget?

Många arbetsgivare har fortfarande 8-17 som stipulerad arbetstid. Men allt fler ingenjörer har jobb där de ska leverera ett slutresultat. Om de har gjort det hemma, på bussen eller på jobbet spelar nog mindre roll.

Min spådom är enkel. I framtiden kommer gränsen mellan arbete och fritid att bli lika diffus som den var för 1800-talets bönder. Allt sker samtidigt och utan att man tänker så mycket på skillnaden mellan det ena och det andra. Men ett problem kvarstår förstås. Som anställd vill man ju samtidigt ha ersättning för den tid man lägger ned. Så problemet blir förstås hur man ska ta betalt för de kreativa timmarna i hängmattan. Det kanske borde räknas som övertid?

2012-06-13 Ett nykläckt konsortium köper resterna av Saab. Köparen är konsortiet Nevs – National Electric Vehicle Sweden. Nevs har alltså Sweden i namnet och omnämns som delvis svenskt. Det ägs av den svenske medborgaren Kai Johan Jiang. Han har varit rådgivare till Volvokoncernen och har enligt uppgift även annan företagsverksamhet i Sverige. Men hans bolag Modern Energy är registrerat på Jungfruöarna, men styrs från Hongkong, och elbilstekniken i den nya modellen som ska säljas i Kina är japansk.

I svensk media används ordet svenskt i sådana här sammanhang ofta som något hoppingivande, men det svenska inslaget låter lite som andelen lärka i det gamla skämtet om lärkpastej, där innehållet bestod av hälften lärka och hälften häst, alltså en lärka och en häst.

Men svenskt måste inte nödvändigtvis vara bättre. Kinesiskt ägande och japansk teknologi har högt renommé i dag. Och bilen ska ju tillverkas i Trollhättan. Och det är väl mer än bara en lärka. Hoppas nu att detta är inte bara blir en fortsättning på den långa Saabsåpan med uteblivna löner och sedan en konkurs.

Lanseringen av den första elbilen är beräknad till årsskiftet 2013-2014. De säger att de nu börjar med att rekrytera ingenjörer.

2012-04-26 För en tid sedan lyssnade jag på en TED-föreläsning av Sherry Turkle, en amerikansk psykolog och sociolog. Hon pratar bland annat om hur beroende vi har blivit av våra mobiltelefoner och hur vi i dag alltmer betraktar mobiltelefonen som en del av oss själva.

När jag skaffade min första mobiltelefon 1997 frågade jag mig själv om jag verkligen skulle ha så stor nytta av den. I dag undrar jag hur jag någonsin klarade mig utan. Det har nästan blivit omöjligt att utföra den enklaste planering utan den där manicken. Vi småduttar kring möten och säger ”jag är mitt på torget, ser du mig, jag vinkar…” och när någon glömmer mobiltelefonen sprider sig lätt en stämning av panik.

Jag glömde mobilen hemma en dag häromveckan när jag åkte till jobbet. Och naturligtvis gick det käpprätt åt pipsvängen. Efter jobbet skulle jag och min fru träffas på det stora möbelbolaget. Eftersom jag inte hade någon mobiltelefon, bestämde vi noggrant tid, på fiket på bottenvåningen.

Där sitter jag och väntar på utsatt tid, och efter 15 minuter frågar en anställd efter mitt namn. Han frågar om det är korrekt att jag är utan mobiltelefon. Jo, det är korrekt, säger jag. Han räcker fram sin mobil. Där möter jag, inte min frus röst, utan en röst som tillhör annan anställd på möbelföretaget som säger att hon har förstått att jag inte har med mig min mobiltelefon och att min fru sagt att hon inte kan komma som avtalat, för hon är på väg till akuten med ett sjukt barn. Och hon säger också att min fru vill att jag ringer tillbaka ”så fort jag bara kan.”

Jaha, tänker jag. Min fru som jobbar på sjukhuset – med sjuka barn – kommer förstås inte loss från sitt jobb för att de måste flytta ett barn mellan sjukhusen. Det är något som händer ibland. Vi får väl köpa möbler en annan dag. De där transporterna är en rutingrej, men de kan ta lång tid. Det vet jag sedan tidigare.

Jag får låna telefonen för att ringa tillbaka till min fru direkt. Om det är en upptagetton eller en hänvisningston jag får höra då, är jag lite osäker på så här i efterhand, men jag kommer inte fram. Typiskt, tänker jag. Det är svårt att boka tid med någon som har ett jobb som så ofta kräver att hon måste stanna kvar, men det är fint att hon meddelar mig. Så jag tar min ryggsäck och stegar iväg, för att åka hem.

Fyra minuter efter att jag har gått, kommer min fru till den avtalade platsen, till fiket. Där får hon höra att jag nyss har sprungit iväg, mer eller mindre hals över huvud. Jag har ju ingen mobiltelefon med mig, så min fru kan fortfarande inte nå mig. Nu tror hon att jag är uppriven över att ett av våra barn är dödssjukt.

Inget av våra barn är sjuka. Hon skulle inte flytta barn i jobbet. Hon ringde bara för att säga att hon var sen till mötet. Men den hjälpsamma kvinnan i växeln hör att kvinnan i telefonen – min fru – andas häftigt (min fru var ute och gick, och att prata och promenera samtidigt brukar låta ansträngt i telefon) samtidigt som hon kanske hör ambulanssirener i telefonen (min fru promenerade på sjukhusområdet). Allt detta gör att kvinnan får en uppfattning av att något ytterst allvarligt är på väg att hända. När hon därtill hör att kvinnans man saknar sin mobiltelefon förstärker det känslan av hot, att någonting är allvarligt fel. Det är min teori.

Personalen försöker verkligen vara schysta och hjälpa till. Men det blir bara fel. Och jag inser att felet till stor del är mitt. Alla tar för självklart att man har sin mobil med sig, och missförståndet hade förstås aldrig uppstått om jag inte hade glömt min hemma. Samtidigt tycks effektiviseringen som kom med mobilerna också ha tagit bort något annat, kanske en bit av vår tålmodighet.

2012-04-10 Ännu en rapport antyder att jordlika planeter är vanliga i Vintergatan. Forskare vid det planetletande teleskopet ESO i Chile har nyligen visat att svaga röda stjärnor ofta hyser små steniga planeter som påminner om jorden. Eftersom röda dvärgstjärnor är så vanliga leder det till slutsatsen att små jordlika planeter – sådana som kan hysa liv – också är vanliga i galaxen.

Jag kan inte låta bli att hoppas och tro att det faktiskt finns liv på andra planeter. På något sätt skulle det göra tillvaron i universum mer meningsfull.

De röda dvärgarna beräknas utgöra cirka 80 procent av alla stjärnor i universum. Därför är det tänkbart att de jordlika planeterna, bara i vår galax, räknas i tiotals miljarder. Ungefär hundra av dem skulle kunna ligga i ”vår absoluta närhet”.

”Vår absoluta närhet” blir förstås en sanning med modifikation, eftersom vårt närmaste stjärnsystem Alfa Centauri, en trippelstjärna, ligger drygt fyra ljusår bort, ett ofantligt avstånd som är helt omöjligt att överbrygga med dagens rymdfarkoster. Den näst närmaste stjärnan, Barnards stjärna, är en röd dvärg sex ljusår bort.

Under de senaste 16 åren har forskningen resulterat i upptäckten av över 700 så kallade exoplaneter, det vill säga planeter som kretsar kring andra stjärnor i Vintergatan. I dag anses till och med de flesta stjärnor ha en eller flera planeter.

För att det ska finnas liv på en planet, måste den ligga på precis rätt avstånd från stjärnan. Den beboeliga zonen runt en stjärna har fått namnet guldlockszonen. Inte för långt bort från stjärnan, då blir det för kallt, och inte för nära, för då bränns livet sönder. För röda dvärgstjärnor är zonen mindre och ligger närmare själva stjärnan.

Observationer visar att 40 procent av alla röda dvärgstjärnor har just en stenig planet i jordliknande storlek i denna zon. Några av stjärnorna i solens grannskap har planeter i zonen. Gliese 581, en röd dvärg 20 ljusår bort, har en, och förra året upptäcktes en jordliknande planet 36 ljusår bort på lovande avstånd från sin stjärna.

Att en planet kan hysa liv innebär inte att den måste göra det, men livet på jorden kom till ganska snabbt efter att planeten svalnat. Enligt den kände fysikern Stephen Hawking, antyder det att livet har lätt för att uppstå av sig själv, och att det därför bör vara vanligt i universum.

Kommer människan någonsin att finna liv på planeter runt andra stjärnor, och skulle vi kunna besöka dem? Jag skulle gärna vilja tro det, men det är förstås mest en filosofisk förhoppning. Nasa har bedrivit teoretisk forskning kring framtida resor där rymdskeppen drivs av någon form av fusion.

Men sådana resor skulle i bästa fall ta decennier och kräva enorma mängder energi. Det skulle i sin tur kräva en teknologi som vi kan uppnå först många decennier, kanske sekler, in i framtiden. Och för att nå dit måste vår civilisation sannolikt först överleva sjukdomar, kärnvapen och naturkatastrofer.

» Se cool film om en framtida expedition till främmande planet här

2012-03-09 Att energieffektivisering är ett naturligt första steg mot ett mer hållbart energiutnyttjande är väl nästan alla överens om. Ett område där det finns stora energieffektiviseringar att göra är våra bostäder.

Ett EU-direktiv säger att från 2020 ska alla nya hus byggas som nära-noll-hus. Husen ska alltså i inte dra någon energi, eller åtminstone ytterst lite. Orsaken är välbekant. Europa måste lära sig att hushålla med sina energitillgångar. Med tanke på att husen i Sverige använder cirka 150 terawattimmar per år, mer än en tredjedel av landets totala energikonsumtion, finns det uppenbarligen en hel del att vinna med en skärpning av de svenska byggnormerna.

Därför är det lätt att förstå Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelssons protester när den svenska regeringen inte tycker att några skärpningar av byggnormerna behövs. Regeringen verkar alltså tycka att de hus som byggs enligt dagens svenska byggnormer redan kan räknas som nära-noll-hus.

Dagens energikrav på svenska bostäder ligger i storleksordningen hundra kilowattimmar per kvadratmeter. Det är inte nära noll.

Hur tänker regeringen här, egentligen? Riksdagen har satt som mål att Sveriges bostäder ska minska sin energianvändning med tjugo procent till 2020. Enligt regeringen själv ska Sverige 2050 vara klimatneutralt. Redan 1997 togs ett beslut om att energipolitiken ska underlätta en omställning till ett uthålligt samhälle och att energianvändningen ska vara effektiv. De riktiga nära-noll-husen i form av passivhus skulle kunna stå modell för framtidens byggnormer.

Ska i stället våra hus som drar hundra kilowattimmar per kvadratmeter räknas som Sveriges bidrag till bostadsbyggandets nollvision för energislöseri? Det är inte utan att man oroar sig för att regeringen får för sig att konstruera egna nollvisioner inom andra områden. Till exempel för bilars bränsleförbrukning eller för antal olyckor på vägarna.