Under hela vårterminen befinner sig teknologen Patrik Kärräng på den norska ögruppen Svalbard.

Hur hamnade du på Svalbard?
– Först och främst, för att jag fick möjligheten. Det började med att jag och mina klasskompisar började titta på vart vi kunde åka på utbyte. Tyskland och Storbritannien var två alternativ, men så hittade jag Svalbard och tänkte direkt att dit ska jag! Skälet är naturlivet. Jag är väldigt mycket för att vandra i fjällen och har funderat på att åka till Svalbard även tidigare.

Vad hade du för tankar om Svalbard innan du kom dit?
– Den bild jag hade av Svalbard innan visade sig vara helt fel, att det bara skulle vara kallt, isigt och att det skulle gå isbjörnar överallt. Men Svalbard är ett speciellt ställe.

Vad är det du läser på Svalbard?
– Radar Diagnostics and Space Plasma, det vill säga radarteknik och hur det används för forskning, samt The Upper Polar Atmosphere physics, som handlar om jonosfären.

Hur länge ska du vara där?
– Till sommaren. Jag ska vara här under hela vårterminen.

Vad är dina intryck av Svalbard hittills?
– När man tänker på Svalbard, eller när jag tänkte på Svalbard som 18-åring, tänker man på det som en ö med is och inget mer. Men det händer mycket annat, till exempel forskning. Det pågår väldigt mycket snö- och isforskning, datamottagning från satelliter och norrskensforskning. Residensstaden Longyearbyen är fullt fungerande.

Finns det några likheter mellan Svalbard och Kiruna, där du pluggar i vanliga fall?
– Det är båda små bygder, där det är svårt att komma i kontakt med andra orter. Här får vi inte gå utanför stan utan vapen. Det finns ingen infrastruktur utanför stan. Du kan bara ta dig runt med skoter. Allt kan utgöra en risk och man får vara försiktig. Isbjörnar är ett allvarligt hot, men på vintern bor de på östkusten och jag befinner mig på västkusten. Det är när det börjar bli sommar som de rör sig västerut.

Kan du berätta lite om hur upplägget är för studierna?
– Jag läser de båda kurserna parallellet på heltid och har minst en föreläsning om dagen. Jag går i skolan från klockan nio till tre och har egen studietid utöver det. Vi är 11 stycken som läser tillsammans. Vår avdelning, geofysik, är en av de minsta. Det är väldigt speciellt.

Hur är upplägget jämfört med i Sverige?
– Studierna är väldigt lika på så sätt att vi går på föreläsningar, har studier och får hemuppgifter. Den stora skillnaden med att via det internationella utbytesprogrammet vid Luleå tekniska universitet är att de satsar på praktiskt arbete, fältarbete. Vi är ute och studerar, för mig som läser radarteknik innebär det att jag får jobba på EISCAT-radarn på Svalbard. Undervisningen är på engelska och min klass består av sex britter, två svenskar, en tysk, en spanjor och en ryss. Det är mest på grund av mitt privata intresse för rymden som jag läser det här. Kurserna passar mig väldigt bra.

Vet du vad du vill göra sedan?
– Den frågan är svår att svara på. Jag vill gärna hålla på med något inom den europeiska rymdindustrin, men exakt vad vet jag inte.

Hur bor du på Svalbard?
– Först flyttade jag in i en studentkorridor. Men sedan min flickvän kom till Svalbard bor vi i en tvåa som vi fick tillgång till via skolan.

Hur bestämde du dig för att bli ingenjör?
– Efter gymnasiet tänkte jag att jag skulle jobba, så jag hade olika ströjobb i två års tid. Under tiden som jag jobbade bestämde jag mig för att jag skulle studera. Jag tittade lite på vilka möjligheter som fanns, först i min hemstad Borås, men eftersom de bara hade högskoleingenjörsutbildningar och jag tänkte att jag lika gärna kunde plugga i två år till, valde jag Kiruna. Rymdteknik kändes rätt. Jag har alltid varit intresserad av rymden. Alla fascineras väl av den?

Vad har varit den häftigaste upplevelsen på Svalbard?
– Det har varit väldigt häftigt att gå upp på topparna och att stå under ESCAT-radarn för första gången, en 42 meter hög antenn, som jag kommer att få styra.

Vad gör du på fritiden?
– Jag är med min flickvän, vi tränar och så försöker jag vandra varje helg. Då måste man ha vapen med sig. Det finns skyltar utanför stan som varnar för isbjörn, men det är inte bara isbjörnar som utgör en fara. Det finns även glaciärer som har hål i sig, det finns alltid en lavinfara… Det finns många olika faror.

Hur hanterar du dem?
– Jag fick en veckas utbildning första veckan jag var här, där jag fick lära mig det viktigaste. Hur man ska överleva, vad man ska göra i olika nödsituationer, men också hur man ska undvika fara. Vi fick lära oss att åka snöskoter och hantera gevär. Jag har hållit i ett gevär tidigare, men aldrig avfyrat ett.

Kan du berätta om bakgrunden till din blogg?
– När jag fick besked om att jag hade kommit in på kurserna på Svalbard var det många som sade att de ville höra om hur det var där. Jag skulle inte hinna berätta allt för alla, så jag ser bloggen som ett sätt att hålla kontakt.

Ania Obminska

Läs Patrik Kärrängs blogg här.