Frisk av jobbet?

Lennart Levi, den svenska stressforskningens grundare, skriver på Speakers’ Corner om det goda arbetet och hur vi kan bryta utvecklingen med ökad psykisk ohälsa i allt större grupper.Lennart Levi, den svenska stressforskningens grundare, skriver på Speakers’ Corner om det goda arbetet och hur vi kan bryta utvecklingen med ökad psykisk ohälsa i allt större grupper. Artikeln publicerades första gången i tidskriften Psykisk Hälsa.

Mina 50 år i forskarsamhället och efterföljande fyra år i Sveriges
Riksdag har lärt mig att ett utbrett ”stuprörstänkande” råder, och
att vi är i ett skriande behov av ”hängrännetänkande”, eller med ett
finare ord ett ”systemtänkande”. Likaså råder en oförmåga att
överbrygga klyftan mellan tillgängligt vetande och politiska beslut,
och mellan beslutens intentioner och deras faktiska genomförande och effekter.
Låt oss ta arbetslivsfrågorna som ett illustrationsexempel.

Två av grundpelarna i EU:s Lissabonstrategi är: Fler och bättre
jobb.

”Fler” jobb betyder ett inkluderande arbetsliv – inkluderande
för alla som kan och vill arbeta och är i arbetsför ålder. För yngre
såväl som för äldre. För kvinnor som för män. För utrikes födda
såväl som för inrikes. För generellt anställningsbara som för
mer betingat arbetsföra.

”Bättre” jobb betyder ett arbetsliv som främjar såväl hälsan som
verkningsgraden i arbetsinsatsen, och därmed produktiviteten.

Stuprörstänkandet i vårt land grundlades av Gustaf II Adolfs
rikskansler Axel Oxenstierna bl a genom 1634 års regeringsform. Den tidens
samhällsbygge var förhållandevis enkelt. För att det skulle fungera
någorlunda acceptabelt inrättades ett antal ”stuprör”. Dessa har
sedan dess utvecklats och blivit alltmer styrande för tanke och
handlande på nästan alla av livets områden.

Vårt regeringskansli har 12 departement med totalt 24 statsråd.
Vår riksdag har 15 utskott med var sitt mycket sakkunniga kansli. I
skrivande stund utgörs regeringsunderlaget av de fyra allianspartierna.
Deras långtifrån alltid identiska värderingar och praktiska
förslag vägs samman i statsrådsberedningens samordningskansli.

Men ministrar från olika partier, eller t.o.m. samma parti, drar ofta
åt olika håll. Alla konkurrerar om en begränsad budget, vars tak
inte får överskridas. Utskotten hanterar propositionerna från
”sina” statsråd och dessutom 3-4 tusen riksdagsmotioner – med drygt
7 000 yrkanden.

Till detta kommer över 300 statliga myndigheter, 20 landsting
och 290 kommuner, var och en med sina förvaltningar, nämnder, avdelningar, kontor
och enheter.

Det politiska beslutsfattandet och dess genomförande är med andra ord
mycket fragmenterat.

Man kanske syftar till att bygga en katedral, men ofta blir
det bara – en hög tegelstenar. Inte alltid. Inte ens oftast. Men alltför
ofta. Och oavsett den politiska majoritetens sammansättning.

ArbetslinjenAlliansregeringens politiska huvudmålsättning är jobb åt alla i
arbetsför ålder. Alla som kan och vill arbeta ska få arbeta, i de
uppgifter och i den omfattning deras hälsa och övriga förhållanden
tillåter. Även de många psykiskt och/eller kroppsligt funktionshindrade.
Detta slogs fast i en historisk FN-konvention (2006), som vårt land
tillträdde 2008.

Om man inte har ett arbete utan är bidragsförsörjd är man i ett
”utanförskap”. Utanförskapet är en tung börda för den berörda
individen. Den kan skada hälsan och välbefinnandet. Den kostar
gigantiska belopp. Och den gör att välfärden blir allt svårare att
finansiera, eftersom skatteunderlaget krymper – färre betalar skatt.

Om utanförskapet varar alltför länge blir det mycket svårt att
bryta. Det blir mycket svårt att återföra individen från utanförskap
till arbetsliv.

När detta skrivs är utanförskapet stort och (på grund av den globala
ekonomiska krisen) även växande. Det omfattar över 793 000
helårsekvivalenter (två halvtidspensionärer utgör
tillsammans en helårsekvivalent). Antalet av utanförskapet berörda
personer är säkert över en miljon, alla i arbetsför ålder.

Av det sagda följer att vi har ett väldigt stort behov av fler jobb.
Men inte av vilka jobb som helst. Inte av jobb som riskerar att göra
sina utövare sjuka. Utan av livsvänliga jobb.

Ett grundläggande fråga som ofta förblir obesvarad är – vad är det
för liv vi vill leva?
Vad är det för ett samhälle vi vill bygga? Vad är
det för framtid vi strävar efter för våra barn, barnbarn och deras
efterkommande?

Är det största möjliga ”välstånd”, och detta till varje pris? Är det
jämlikast möjliga fördelning i befolkningen (Sveriges, Europas,
jordens), och även detta till varje pris? Är det jämställdhet mellan könen,
och även detta till varje pris? Eller frihet, eller trygghet, eller välbefinnande?
Den brittiske filosofen Jeremy Bentham föreslog för flera
hundra år sedan största möjliga lycka för största möjliga antal
människor. Enligt sångtexten bär ju Internationalen lycka åt alla
(vilket på goda grunder ifrågasatts). Och den amerikanska
självständighetsförklaringen framhåller särskilt rätten till liv, frihet
och strävan efter lycka.

Men hur hanterar man denna strävan politiskt? Man kan ju som
politiker inte lova en låt säga 15-procentig höjning av lyckonivån
under nästa mandatperiod. Däremot kan man lova en 15-procentig
höjning av flera av lyckans psykosociala och socioekonomiska
bestämningsfaktorer. T.ex. att alla som kan och vill arbeta också får
arbeta. Och att dessa arbeten är ”livsvänliga”, alltså främjar hälsa,
välbefinnande och utveckling – och inte motverkar dessa.

Det statliga brittiska programarbetet Mental Capital and Wellbeing
som utvecklats av 400 forskare under flera år ger ett bra
underlag till tänkandet både för arbetslivet och för andra livsområden.
Dess grundantagande är att vi alla föds med ett visst
”mentalt kapital”, som våra föräldrar givit oss på genetisk väg. Detta
kapital växer om vi får en trygg, stimulerande och kärleksfull uppväxt.
Det minskar om vi hamnar i missbruk, blir mobbade,
kommer i utanförskap (British Government Office for Science, 2008)..

En av målsättningarna i programmet är att
främja en positiv ”kapitalutveckling”, från vaggan till graven. En
annan, lika viktig, är att möjliggöra att vi tillåts förverkliga
och nyttiggöra vårt faktiska” kapital”. Hos väldigt många ligger
kapitalet som vore det instängt i ett bankvalv, otillgängligt både för
dem själva och för omvärlden. Eller som den överlägset största delen
av ett flytande isberg: – den som är dold under vattenytan.

Som jag ser det utgör politiken på riksnivå ett sökande efter och
skapande av otaliga pusselbitar, samtidigt som ”pusselbitsproducenterna”
bara har en mycket dimmig uppfattning om vilket övergripande
pussel de vill lägga som pusselbitarna ska passas in i. I detta arbete
verkar national- och företagsekonomer ha ett tolkningsföreträde.
Läkare, psykologer, sociologer och humanister är sällan tillfrågade.

Vårt land, övriga EU-länder och vår värld genomlider just nu en av
sina värsta ekonomiska kriser sedan den stora depressionen på 1930-talet.
Otaliga företag går omkull eller krymper och avskedar. . Många människor
blir arbetslösa. Och dessa förlorar inte bara sin inkomst. De förlorar också
en viktig källa till struktur och innehåll i livet, och till kontakt, gemenskap och mening.
Om situationen blir alltför långvarig förlorar många även sin psykiska
och kroppsliga hälsa. De kan visserligen rehabiliteras, men en sådan
process är ofta svår, tar tid och kostar stora pengar.
Detta diskuterades för några år sedan vid en WHO/EU-konferens i
riksdagshuset, om den ekonomiska krisens effekter på befolkningens
psykiska hälsa och därmed sammanhörande självmordsbenägenhet.

I en rapport från Rikskronofogden Eva Liedström
Adler framkom att mellan 400 000 och 600 000 svenskar är ”överskuldsatta”.
De sitter fast i en kniptång där vägen till ett nollsaldo
är synnerligen lång, mödosam och kanske helt oframkomlig. Och
svårt överskuldsatta uppvisar enligt en undersökning en dramatisk
ökning av sjukligheten. De är nio (!) gånger så sjuka som en jämförbar
normalpopulation. Och dödligheten under och efter en av Kronofogden beviljad skuldsanering var dramatiskt högre än i en jämnårig normalbefolkning (Ahlström och Savemark, 2010).

Om detta stämmer är skeendet en tidsinställd dubbelbomb. Den
briserar både med kostnads- och folkhälsoeffekter. Till saken hör
att den ju inte bara berör de överskuldsatta individerna utan också
deras eventuella makar/makor/barn eller föräldrar. Och därmed en
betydande del av den svenska befolkningen.

Men många av oss har det ju ganska, eller rent av mycket, gott
ställt? Vi har förhållandevis trygga tills-vidare-anställningar med
hygglig lön och ett jobbskatteavdrag som gör att vi får mer över att
konsumera för. De som har det sämre och otryggare och därmed
också ohälsosammare är ju ”bara” en minoritet?

Men att det är en minoritet löser inte problemet. I vårt politiska
tänkande utgår vi från allas lika värde. Vi vill ju inte ha ett 2/3-samhälle.

Hälsoklyftor och rehabiliteringsinsatser
Vår socioekonomiska situations inverkan på vår hälsa har utretts av FN:s Världshälsoorganisations (WHO) Globala kommission för hälsans sociala bestämningsfaktorer, under ledning av professor Sir Michael Marmot.
Utredningen visar att stora socioekonomiska klyftor i en befolkning ledsagas
av stora hälsoklyftor. Ett jämlikt land har vanligen en bättre folkhälsa än ett där
klyftorna är stora. I det sistnämnda dör fler människor i förtid,
och dessutom inte bara de allra fattigaste (WHA62.14, 2009; och Rio Political
Declaration on Social Determinants of Health, 2011). Till klyftorna bidrar
givetvis den pågående ekonomiska krisen och den höga arbetslösheten som
riskerar komma i dess spår.

Och resurserna för behövliga rehabiliteringsinsatser är inte alltid adekvata,
varken kvantitativt eller kvalitativt. Vi har en rehabiliteringskedja
och en rehabiliteringsgaranti. Viktiga aktörer i denna är enheterna
för medicinsk rehabilitering i landstingsregi eller privat regi. Och –
för den arbetsinriktade rehabiliteringen – givetvis Arbetsförmedlingen.
I båda fallen förväntas företagshälsovården medverka.

Problemen här är flerfaldiga. Ett är att företagshälsovården vid
företag och förvaltningar länge nedrustats och nu är en skugga av
vad den en gång varit. Den tillförs visserligen nya resurser men det
tar tid innan de översätts i bättre förmåga att leverera.
Ett annat problem är att enheterna för medicinsk rehabilitering
vid landstingens sjukvårdsinrättningar är eftersatta, underbemannade
och dåligt samordnade.

Ett tredje är att arbetslivet visar en obenägenhet att ta emot de
många som behöver arbetslivsinriktad rehabilitering.
Ett fjärde är den otillräckliga samordningen mellan de olika
offentliga och privata aktörerna. Och ett femte, inte minst viktigt, är
att många arbetslösa och funktionshindrade ser sig som ”offer”
som det åligger samhället att hjälpa. Det gör det också, men
oerhört mycket hänger på att vederbörande själv ”kraftgörs”
(engelska: empowerment) till att ta ett medansvar för processen,
som ju har effekter på resten av vederbörandes liv.

Ett av många oönskade resultat av ”stuprörstänkandet” är
uppfattningen att det finns en huvudnyckel (lösning) som passar
alla lås (problem).

Men det finns tyvärr ingen huvudnyckel. Det krävs hela
nyckelknippor. En utmärkt introduktion till ett sådant multifokalt
”hängrännetänkande” finns i den brittiska regeringens grönbok
Our Healthier Nation. A Contract for Health (1998).

Enligt denna bestäms människors hälsa av fem klasser av
faktorer. Den första klassen (”fixed factors”) kan inte nämnvärt
påverkas genom politiska beslut. Den innefattar de av naturen
givna förutsättningarna – våra arvsanlag, vilket kön vi tillhör och
det faktum att vi alla åldras.

Den andra kategorin innefattar socioekonomiska faktorer,
sådana som att man har ett jobb (och dess kvalitet), individens och
familjens ekonomiska status, och graden av ens innanför/utanförskap.

Den tredje kategorin avser miljöfaktorer – luften vi andas,
vattnet vi dricker, bostaden vi lever i och vår sociala miljö – vänner,
bekanta, arbetskamrater, nätverk.

Den fjärde kategorin innefattar vår livsstil – maten vi äter, våra
motionsvanor, vår konsumtion av tobak, alkohol och droger, och
vårt sexuella beteende.

Och den femte och sista kategorin gäller vår tillgång till
samhällsservice, exempelvis utbildning. Om en 15-åring går ut
grundskolan med ofullständiga betyg eller underbetyg i kärnämnen
blir hon eller han i praktiken icke anställningsbar. Effekten kan bli
ett långvarigt utanförskap ledande till att vederbörande till sist blir
bäst på att vara värst, med skadeverkningar även på den psykiska och kroppsliga hälsan.
Ett ytterligare exempel utgör vår tillgång till en väl fungerande
hälso- och sjukvård och vår benägenhet att göra bruk av den om
behov uppkommer. Om servicen är svår att nå, eller talar ett annat
språk, eller är så specialiserad att patienten hamnar i fel ”fil” kan
resultatet bli förödande – för individen, familjen, företaget och
samhället.

Men vem ska ratta detta komplexa skeende? Skolverket? Socialstyrelsen?
Folkhälsoinstitutet? Arbetsmiljöverket? Försäkringskassan? Arbetsförmedlingen?
Högskoleverket? Under vilket departement hör frågan hemma?
I vilket riksdagsutskott?

Är det inte så att vi inom arbetslivsområdet behöver förebyggande och
främjande åtgärdermed två huvudmålsättningar? Den ena är att (nästan) alla i arbetsför
ålder ska kunna uppnå ordinarie pensionsålder med hälsan och funktions-
förmågan i behåll. De ska inte råka ut för ett utmattningssyndrom
(dvs. ”gå in i väggen”). De ska heller inte leva sitt liv utan att ha fått
möjligheten att förverkliga sig själva, även i arbetslivet.
Den andra är att över huvud taget ha ett arbete att gå till. Ett
som bidrar till att ge livet mål och mening, dagen, veckan, året och
livet struktur och innehåll, självkänsla för det man gör och det man
är, och tillgång tillsociala nätverk. Och rimlig lön och anställningstrygghet.

Men vad i arbetslivet ska man främja respektive undvika, mer
specifikt? Det följer av de båda teoretiska modellerna för ett livsvänligt arbetsliv.

Den första modellen kallas Krav-kontroll-stöd-modellen och har
Robert Karasek, Töres Theorell och Jeffrey Johnson till upphovsmän.
Modellens första dimension är arbetslivets krav. En viss arbetsmängd
att prestera per tidsenhet, med vissa kvalitetskrav. Överkrav att undvika
kan vara kvantitativa – man har för mycket att göra. De kan också
vara kvalitativa – det som ska utföras kan vara för komplicerat eller
något den anställde inte är utbildad för. Underkrav är också
problemframkallande. Man sitter och rullar tummarna och grips av
leda. Eller man gör uppgifter som är så lätta att de inte erbjuder
någon utmaning alls. Eller man är utsatt för den mest extrema
formen av underkrav – man är arbetslös. Det man eftersträvar är
”lagom” stora krav, optimala krav i stället för maximala eller minimala.

Modellens andra dimension kallas kontroll. Att man har makt
att påverka sin vardag, inklusive den i arbetslivet. Att man
behandlas som en vuxen, ansvarstagande människa och inte som ett
vanartigt barn. Att man har egenmakt, vardagsmakt –
makt över den egna vardagen.

Den tredje dimensionen avser socialt stöd. Att man ska bära varandras
bördor, alltså i en ömsesidighet. Att man ska göra sig förtjänt av sin nästas
kärlek, i ett givande och tagande som inte behöver väga jämnt i varje givet
ögonblick men som på sikt präglas av balans.

En kombination av överkrav, brist på inflytande och frånvaro av
socialt stöd är med hög sannolikhet en sjukdomsframkallande och
på sikt prestationssänkande arbetssituation. N situation präglad av optimal krav, god egenmakt och gott socialt stöd kännetecknar det människovänliga och hälsofrämjande
arbetslivet Ett där man blir ”frisk av jobbet”.

En kompletterande modell, som brukar kallas Effort-
Reward-Imbalance, har formulerats av Johannes Siegrist.
Som modellnamnet antyder utgår den från den ansträngning
(effort) vi investerar i en arbetssituation. Denna ansträngning kan bli
alltför stor. Detta kan bero på yttre bestämningsfaktorer,
exempelvis att arbetslaget är underbemannat. Om en
anställd under lång tid ska utföra två eller tre personers arbete är
överansträngning en trolig effekt. Överansträngningen kan emellertid
också bero på ett alltför stort engagemang. Den anställde driver
sig själv till det yttersta, inte för att någon annan, exempelvis
chefen, kräver det, utan av egen drift. Vederbörande kan vara
perfektionist och strävar efter en prestationsnivå långt utöver den
som egentligen behövs. Eller han eller hon ”brinner” för uppgiften
och bränner i längden ut sig själv.

Om en sådan alltför stor ansträngning får en adekvat belöning
föreligger fortfarande risk för utmattning, men inte i lika hög grad.
Belöningen kan utgå som löneförmåner, uppskattning, anställningstrygghet
och befordringsmöjligheter. Om belöningen uteblir eller
är inadekvat ökar risken för skadlig stress och dess negativa hälsoeffekter.
Översatt till sjukdomsförebyggande och/eller hälsofrämjande
åtgärder på kontor och verkstadsgolv betyder dessa två modeller att
man ska eftersträva
· optimal arbetsbelastning (lagom mycket att göra)
· egenmakt/vardagsmakt (bli behandlad som en ansvarstagande
vuxen)
· ömsesidigt stöd och inbördes hjälp (”bären varandras bördor”)
· en rimlig belöning för investerad ansträngning.

Men finns det egentligen så mycket att förbättra? Lever inte vi i
vårt land i den bästa av alla tänkbara världar? I en svåröverträffad
arbetsmiljö?

Svaret finns bland annat i Statistisk årsbok (2012), enligt vilken bara 47 procent
av alla manliga och 60 procent av alla kvinnliga arbetstagare
kan påverka sin arbetstakt minst halva tiden. Och 36 procent
av männen och 30 procent av kvinnorna menar att de ”aldrig eller
nästan aldrig” får stöd och uppskattning från sina överordnade.

Trettioåtta procent av männen och 45 procent av kvinnorna
anger sig ha monotona arbetsuppgifter, och 46 procent respektive
56 procent har ”alldeles för mycket” att göra. Ungefär var fjärde har
för lite inflytande över sin arbetssituation, och 33 procent respektive
42 procent känner sig trötta och håglösa. Det finns med andra
ord åtskilligt kvar att åtgärda för alla berörda.

Men är inte dessa situationer och dessa besvär varje berörd
arbetstagares ensak? Det är ju i första hand han eller hon som drabbas.
Men expositionen ligger ofta utanför den enskildes kontroll. .
En sjukskriven eller förtidspensionerad anställd producerar
inte efterfrågade varor och tjänster, lika litet som en arbetslös
sådan. En alltför tilltufsad arbetare sitter kanske av sin arbetstid
men gör inte många knop. Han/hon är ”sjuknärvarande”.
.
Allt detta har konsekvenser för arbetskamraterna, som kanske
belastas hårdare, för arbetsgivaren som får sämre lönsamhet och för
allmänheten som får sämre service och reducerade skattemedel för
välfärdstjänster.

En viktig anledning till förtida död är hjärtinfarkt. En annan är
självmord. En tredje är död framkallad av tobak, alkohol eller
narkotika Många av alla dessa dödsfall kan härledas till på olika sätt
ofördelaktiga arbets- och övriga levnadsbetingelser (Theorell, 2012;
Währborg, 2009; Ekman & Arnetz, 2005).

Långt vanligare än förtida död är emellertid långvariga och/eller svåra
smärtor i muskler och leder, och psykiska besvär som nedstämdhet,
oro, ångest och trötthetstillstånd. Dessa dominerar som or5sak till långtidssjukskrivningar och förtidspensonering (Åsberg m fl., 2010).
Men är verkligen all ohälsa och all död arbetsrelaterad? Så är det
naturligtvis inte. Vi reagerar på vår totala livssituation. Somliga av
oss är olyckligt gifta, eller lever med svåra funktionshinder hos oss
själva eller närstående, eller har stora ekonomiska eller sociala
problem. Även sådana förhållanden kan verka sjukdomsframkallande.
Speciellt ogynnsamt är om vi pressas både i arbetslivet och i vår
övriga tillvaro.

Att det inte rör sig om triviala problem framgår av en formulering från europeiska
WHO (2001), att “Mental health problems and stress-related
disorders are the biggest overall cause of early death in Europe.”

Inför allt detta är det lätt att bli helt uppgiven. Vad ska vi göra åt allt detta? Och har någon
aktör egentligen något mandat?
Det intressanta är att svaret på den sistnämnda frågan faktiskt är – ja!

I Sveriges grundlag (Regeringsformen, Statsskickets grunder)
står att läsa att ”den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella
välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.-
Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete,
bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet.”

Europeiska Unionens ramdirektiv (89/391/EEC) som även gäller Sverige,
stadgar att arbetsgivarna har en skyldighet att sörja för säkerhet och hälsa för
sina anställda i varje hänseende som har med arbetet att göra. De
ska sörja för att undvika risker, värdera risker som inte kan undvikas,
bekämpa riskerna vid källan och anpassa arbetet till individen.
Speciellt ska man sträva efter att undvika monotont arbete,
arbete vid löpande band och sådana exponeringars hälsoeffekter.

Men hindras inte detta av stuprörstänkandet? Finns det inte
specifika myndigheter och regelverk för arbetarskydd, hälsoskydd,
hälso- och sjukvård, socialtjänst, stadsplanering, jordbruk, forskning
etc. etc.? Jovisst, men här kan man tillämpa idéerna bakom
EUs Amsterdamfördrag, enligt vars artikel 152: ”A high level of
human health protection shall be ensured in the definition and
implementation of all community policies and activities.” Samma text
återfinns i Lissabonfördragets artikel 168.

Men är inte dessa formuleringar alltför övergripande? Vem kan
tillämpa så allmänt hållna lagtexter?

Mer om detaljerna
Här har den Europeiska arbetslivsbyrån i Bilbao, Spanien, underlättat
för oss genom att låta ledande experter enas om de viktigaste
psykosociala riskerna i dagens och morgondagens arbetsliv, alltså
risker att försöka förebygga eller motverka. Experterna enades om
fem typer av arbetsrelaterade psykosociala hälsorisker, nämligen
· nya former av anställningskontrakt och otrygghet i anställningen;
· den åldrande arbetskraften
· arbetslivets intensifiering
· höga känslomässiga krav på arbetstagarna, och
· svårighet att få livspusslet att gå ihop.

Denna lista kompletteras av ILO:s (2012) checklista
för prevention av stress i arbetslivet, vars 10 punkter ser ut som
följer:
1. Ledarskap och rättvisa i arbetet
2. Arbetskrav och arbetsbelastning
3. Egenmakt i arbetet
4. Socialt stöd från ledning och arbetskamrater
5. Fysisk arbetsmiljö
6. Balans arbete-fritid, arbetstidens längd och förläggning
7. Uppskattning i arbetet
8. Skydd mot kränkande särbehandling
9. Anställningstrygghet
10. Tillgång till information och kommunikation.

Men är inte allt detta väl bekant för Arbetsmiljöverket och dess
arbetsmiljöinspektion, de många skyddsombuden, företagens och
förvaltningarnas HR-avdelningar och arrangörerna av många managementkurser?

Jovisst, men det finns en mycket betydande klyfta
mellan vad man vet, vad man stadgar, vad man avtalar om och vad
man sedan faktiskt gör.

Dessa ”klyftor” finns mellan vårt kunnande och den av beslutsfattare
och parter överenskomna politiken. Avtal tecknas, lagar
skrivs och distribueras, men de följs långtifrån alltid. Och om de
följs är det ofta i förvrängd eller missuppfattad form. Och om de
faktiskt följs på avsett sätt, är det inte ofta som deras utfall utvärderas
systematiskt.

.
även i vårt samhälle. Och dessa klyftor vidgas bl.a. till följd av den
ekonomiska krisen. Och ju större klyftorna är, dess sämre blir
folkhälsan i en rad olika avseenden.

En annan bekymmersam klyfta avser vårt ansvarstagande. Vem
ska ta ansvar för vad? Vilket ansvar kan man förvänta sig av ett
aktiebolag? Enligt aktiebolagslagen är dess uppgift att vinstmaxinera
till aktieägarna. Men ska man verkligen vinstmaximera till
varje pris? Ska man inte också vara aktsam om människorna och
deras miljö, och om sitt varumärke? Det har kommit till uttryck i
CSR-rörelsen, till vilken många företag världen över anslutit sig.
CSR står för Corporate Social Responsibility, företagens sociala
ansvarstagande. Ansvar ska tas på en integrerat, sammanvägt sätt –
för tre P: People, Planet och Profit. Alltså för människorna på
arbetsplatsen och i lokalsamhället, men också för en hållbar miljö
och för lönsamheten.

Den aktuella ekonomiska krisen är inte vår enda och enligt
den brittiske forskaren Richard Layard inte ens vår viktigaste kris.
Ett temanumr av tidskriften Framtider handlar om en annan
kris, nämligen i fråga om den psykiska ohälsan.
Ger den verkligen fog för oro, och leder den till behov av
åtgärder?

För att oron ska vara befogad krävs att problemen är utbredda i
befolkningen, att de har allvarliga följder, att de ökar i utbredning
och/eller svårighetsgrad. För åtgärder krävs sedan att problemen är
tillgängliga för problemlösning.

Enligt vår senaste nationella folkhälsoenkät (2008) besväras drygt var
tredje kvinna och var fjärde man av ängslan, oro eller ångest. Var
tredje kvinna och var femte man plågas av huvudvärk. Varannan
kvinna och två män av fem besväras av trötthet. Var tredje kvinna
och drygt var fjärde man lider av sömnbesvär. Nedsatt psykiskt
välbefinnande anges av var femte kvinna och var sjunde man.
Var sjunde kvinna och var tionde man har någon gång
övervägt att ta sitt liv, och var tjugonde kvinna och var trettionde
man har faktiskt försökt göra det.

Denna problemförekomst är enligt Sveriges kommuner och landsting
(SKL) mycket ojämnt fördelad. I 68 av vårt lands 290 kommuner
anger 6–15 procent av befolkningen ”nedsatt psykiskt välbefinnande”.
I ungefär lika många andra kommuner uppges detta av hela
19–26 procent.

Men beror inte de höga talen på att det gått inflation i begreppen?
Mot detta talar att exempelvis ungdomar anger betydligt mer
besvär än den övriga befolkningen. Och att besvärsförekomsten
varierar kraftigt mellan olika kommuner. Och att självrapporterade
besvär uppvisar ett starkt samband med risken för uppkomst av
svåra sjukdomar och till med död i förtid.
Vårt land har på det hela taget lyckats bra i sitt folkhälsoarbete.
Vi har en hög och stigande medellivslängd. Den förtida dödligheten
i hjärt-kärlsjukdomar har minskat. Men ett sänkt psykiskt välbefinnande
hos en så stor minoritet av befolkningen kan vara ett av
våra största sociala problem.

Av Anton Lagers artikel i ett temanummer om psykisk ohälsa av FRAMTIDER (2009)
framgår att andelen 16–24-åringar som besväras av ängslan, oro eller ångest tredubblats de senaste tjugo åren.

Visst är problemen tillgängliga, menar den Europeiska Unionen,
dels i sin European Pact for Mental Health and Well-Being (2008),
dels enligt en imponerande genomgång i Stockholm (2009) under rubriken
”Framework for Action on Promotion of Mental Health and Well-Being of
Children and Young People”.
I båda dokumenten läser man många vackra och kloka ord. De
utgör en god början. Men enligt ett gammalt kinesiskt ordspråk
“kokar ord inte något ris”!

Det kan däremot åstadkommas genom att tillgänglig kunskap
översätts till praktisk politik, och att denna politik faktiskt kommer
till tillämpning och inte ligger kvar på bokhyllorna.

Europeiska arbetslivsbyråns fem psykosociala arbetsmiljörisker
som citerades ovan beskriver samtidigt en del av kunskapsbehovet
avseende framtidens arbetsliv. På dessa – och andra punkter som
inte rör den psykosociala arbetsmiljön – krävs mer forskning helt
enkelt därför att arbetslivet förändras så snabbt att befintlig
kunskap passerar sitt bäst-före-datum. Förändringstakten beror till
en del på världsekonomins fluktuationer men också på den snabba
tekniska utvecklingen och den snabbt accelererande globaliseringen.
För att så långt möjligt undvika en massarbetslöshet – som trots
allt blivit ett faktum i många länder – har parterna förhandlat om en
reduktion av arbetstiden och samtidigt avtalat om en motsvarande
löneminskning. Man har infört arbetsdelning vilket i praktiken
innebär en övergång till deltidsarbete, och regeringar har satsat hårt
på utbildning för friställda i utanförskap och för dem som riskerar
att komma dit.

Vad man därutöver kunde och borde överväga är stora satsningar
på sociala (kooperativa) företag, subventionerat arbete,
nyföretagande i småföretagssektorn och innovationer och deras
nyttiggörande.

I hela Europa men inte minst i vårt land finns en övertro på vad
beslutsfattarna kan åstadkomma med hjälp av sina ”åtgärder”.
Människorna ses i detta perspektiv ofta som viljelösa offer, som ska
hjälpas med välvilliga och, i bästa fall, kunskapsbaserade ”åtgärder”.
Åtgärderna behövs naturligtvis i det som ofta kallas top-downperspektivet.
Men de måste kompletteras med ett ”Bottom-up”-
perspektiv, där medvetna, kunniga, aktiva och ansvarstagande gräsrötter
själva eller tillsammans med andra försöker lösa sina och
andras problem.

Men nu tillbaka till det goda – ”livsvänliga” – arbetslivet. Hur
ska det främjas? Dagens dominerande modell är att försöka förebygga
och beivra det negativa, dvs. olika hälso- och olycksfallsrisker.
Mindre vikt läggs vid att främja det positiva.

Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) har
beslutat om ett centrumstöd till tre forskargrupper. Den
ena – vid Stockholms universitet i samverkan med Karolinska
institutet – har sin inriktning på stress och stressrelaterad ohälsa.
Den andra – vid Högskolan i Gävle – fokuserar på negativa och
positiva effekter av fysisk belastning. Och den tredje – vid Uppsala
universitet – har inriktning på ekonomi, sociologi och juridik kring
den svenska modellens möte med globaliseringen. Var och en av
dem har beviljats 5 mkr årligen under 10 år.
Om dessa och andra enheter kunde samverka på ett konstruktivt
sätt kunde de ersätta rätt mycket av vad som gått förlorat vid
Arbetslivsinstitutets nedläggning 2007. De kunde söka ytterligare
medel och på det sättet genomföra mycket av den kunskapsuppbyggnad
som behövs i vårt land.

Men för ett friskt och produktivt arbetsliv krävs inte bara
inspektörer från Arbetsmiljöverket som kommer på oanmälda
besök och försöker spåra brott mot Arbetsmiljölagen och Förordningen
om systematiskt arbetsmiljöarbete. Det behövs också att
nästa generation chefer, av vilka många är civilingenjörer eller
civilekonomer bibringas ett grundkunnande i ledarskap och arbetsmiljö,
gärna i ett tvåstegsförfarande. Först med en ”grundimmunisering”
under sin grundutbildning vid universitet och högskolor,
och därefter genom en påfyllnadsdos när deras utnämning till chef
börjar komma inom räckhåll.

På detta sätt skulle med hög sannolikhet ett livsvänligt arbetsliv
utvecklas i vårt land till nytta och glädje för de anställda, deras
arbetsgivare och samhället. Och vi skulle på nytt bli en förebild för
andra länders arbetsmiljöarbete, inom och utanför den europeiska
gemenskapen.
Lennart Levi

Artikeln publicerads ursprungligen i tidskiften Psykisk Hälsa.

Lennart Levi är medicine doktor och professor emeritus i psykosocial miljömedicin, ssk arbetsmedicin vid Karolinska institutet. Han har grundat och lett Stressforskningsinstitutet vid samma institut (numera vid Stockholms universitet) samt Statens institut för psykosocial medicin (IPM).Han har varit rådgivare till FN-organen WHO och ILO och till Europeiska kommissionen. Åren 2006 – 2010 var han ledamot (C) av Sveriges riksdag.

Artikeln publicerads ursprungligen i tidskriften Psykisk Hälsa.

Litteratur
Ahlström, Richard: Dödsfall under och efter skuldsanering. Rapport 2010:18. Stockholm:
Konsumentverket.
Ekman, R. och Arnetz, B. (red.): Stress: molekylerna, individen, organisationen, samhället.
Stockholm: Liber, 2013.
European Commission: Sustainable and responsible business. Corporate social responsibility.
Brussels: CEC, 2011.
European Commission: Sustainable and responsible business. Corporate social responsibility.
Brussels: CEC, 2011.
International Labour Office: Stress prevention at work Checkpoints. Practical improvements
for stress prevention in the workplace. Geneve: ILO, 2012.

Levi, L.: Fler och bättre jobb – en svensk och europeisk överlevnadsfråga! I: SOU 2009:93. Arbetsmiljöpolitiska kunskapsrådet. Inkluderande arbetsliv (s.15-34). Stockholm:Fritzes.
Levi, L.: Stress och hälsa. Stockholm: Skandia, 2001.
Levi, L. and Levi, I.: Guidance on work-related stress: Spice of life, or kiss of death?
Luxembourg: EUR-OP.
Levi, L.: Stressen I mitt liv. Stockholm: Natur och Kultur, 2006.
Theorell, T. (red.): Psykosocial miljö och stress. Lund: Studentlitteratur, 2012.
Stockholm: Liber, 2005.
World Health Organization: Rio Political Declaration on Social Determinants of Health.
sdh a who.int
Währborg, P.: Stress och den nya ohälsan. Stockholm: Natur och Kultur, 2009.
Åsberg, M., Grape, T., Krakau, I., Nygren, Å., Rodhe, M., Wahlberg, A. och Währborg, P.:
Stress som orsak till psykisk ohälsa. Läkartidningen, 2010.

Lämna en kommentar

Senaste nytt

Han är nörden i gillestugan som blev Excelkändis

Han är nörden i gillestugan som blev Excelkändis

Ingenjören David Stavegård har nära 18 000 prenumererar på ”torsdagstipset” där han visar smarta funktioner i Excel.  Själv är han mest stolt över att ingå i den exklusiva grupp som regelbundet träffar Microsofts Excelteam.
Fler artiklar