En liten vetenskaplig dystopi

0
1168

Medan åhörarsalen sakta fylls står några tekniker vid en dator längst fram i rummet och kliar sig i huvudet. Det är fel på högtalarna och publiken väntar tålmodigt men skickar ändå menande blickar åt varandra.

Världens största vetenskapliga sammanslutning, AAAS, The American Association for the Advancement of Science, håller sin årliga mässa i USA, denna gång i Chicago. Mängder av forskare möts och presenterar forskning inom allt från svarta hål till nya cancerbehandlingar och nya psykologiska rön. Det här seminariet ska handla om hur framtidens teknologi kan tänkas bli, och i vilken mån vi kan försöka finna svaret i Science fiction-litteraturen.

Jag kommer precis från ett föredrag som handlar om vilka fel man borde undvika som vetenskaplig föredragshållare. Ett av dem var att slarva med tekniken. Men nu skrapar det och smäller högt i högtalaren så fort någon säger något i mikrofonen. Teknikern blir alltmer stressad. Det fungerar helt enkelt inte.

Till slut sätter de igång seminariet trots att ljudet är burkigt och nästan försvinner ibland. De föreläsare som deltar via länk drabbas extra hårt. När både bilden försvinner och ljudet hackar är det ibland svårt att följa med.

Lawrence M. Krauss, teoretisk fysiker, hävdar först lite lakoniskt att science fiction är en genre som har lovat mer än den kunnat hålla. Han konstaterar att naturen i sig själv är mycket rikare än vår begränsade fantasi. Han påpekar bland annat att Kapten Kirk, kaptenen i rymdserien Star Trek, inte skulle må så bra om han verkligen lyckades accelerera från stillastående till ljusets hastighet på några sekunder, att han till och med skulle smetas ut mot kontrollrummets fondvägg.

Han inskärper vidare hur svårt det är att resa i den interstellära rymden och varför det aldrig kommer att ske. Det handlar som vanligt om att det är för dyrt. Raketekvationen visar att även om vi hade ett rymdskepp som drevs med fusion och siktade på att nå en procent av ljusets hastighet, skulle det krävas bränsle som vägde tusen gånger mer än hela skeppets massa att släpa med sig bränslet.

Nå, säger han sedan, det finns en möjlighet, som vi har fått av Einstein:

– Jag har konstruerat en warp drive här, säger han och böjer sig ned och plockar upp en uppblåst kondom med ett gummiband runtom. Med tanke på mina små forskningsanslag är det inte så pjåkigt ändå, säger han och drar ner skratt från publiken.

– Ingen kan färdas fortare än ljuset, men ändå fjärmar sig avlägsna galaxer från oss fortare än ljuset. Det beror på att själva rymdtiden utvidgar sig. Rymden själv har inte den här begränsningen.

– Ja, först måste man komma upp ovanför atmosfären, och sedan ska man alltså se till att rymden framför rymdskeppet kollapsar samtidigt som rymden bakom skeppet expanderar.

Han klämmer på den uppblåsta kondomen så att den kläms fram genom gummibandet, vilket på något sätt ska visa principen.

– Men det finns en hake också förstås. Det är att den här ringen måste bestå av ett slags energi som vi inte kan tillverka i labbet. Vi vet inte ens vet om den finns.

Efter att ha drivit med andra science fiction-tekniker som maskhål och transportern, också från Star Trek, framför han en egen idé för hur människan ändå skulle kunna tänkas kolonisera främmande planeter – inte på fullt allvar, men inte heller helt utan.

– Varför inte skicka små datorer med fullständig information om mänskligt DNA? Datorerna skulle, teoretiskt, kunna överleva lång tid i rymden och när de kommer fram till en avlägsen planet kan de skapa nya människor.

Catherine Asaro är science fiction-författare och en av dem som är med via länk. Hon lägger an en något allvarligare ton. Hon ser hur datorerna snabbt blir allt smartare och tänker sig att vi om ett antal decennier kan koppla våra hjärnor till någon form av digital intelligens.

Hon vet, säger hon, att många tycker att den tanken är minst sagt obehaglig. Men hon tar pacemakern som exempel. Hon skulle inte tycka att en pacemaker som styr hjärtslagen skulle minska hennes mänsklighet.

– Det är därför att jag är van vid tanken, säger hon. Problemet är att tidigare har den tekniska utvecklingen gått så pass långsamt att vi hinner vänja oss vid den. I dag när tekniken tar dessa språng hinner vi inte längre med att vänja oss, och det är då vi finner utvecklingen obehaglig.

David Grinspoon, astrobiolog, berättar hur Science fiction ledde honom in på en professionell vetenskaplig karriär. Han poängterar också att Carl Sagan, en personlig vän till honom själv, men också en av USA:s främsta vetenskapliga profiler under senare delen av 1900-talet själv skrev science fiction i ett försök att förmedla de känslor av bävan och förundran inför världsalltet som han kände och uttryckte så väl i sina populärvetenskapliga tv-serier.

Kim Stanley Robinson, också science fiction-författare, är siste talare. Han pratar om hur människan har låst fast sig vid fossila bränslen.

– I dag har man hittat så stora mängder fossila bränslen, att man har räknat in det som tillgångar i flera länders ekonomi. Man kan säga att vi har hamnat i en ganska löjlig situation där vi helt enkelt inte har råd med att inte förstöra planeten.

Han frågar sig hur intelligenta civilisationer där ute i galaxen oftast går under. Spränger de sig själva i luften med kärnvapen, eller är det kanske vanligare att de helt enkelt förstör sig själva med hjälp av icke-fungerande marknader?

Så medan jag lyssnar på föredragen via den skrapiga högtalaren, kan jag inte riktigt värja mig från den dystra tanken att vi dömda hur vi än gör. Som människor är vi skröpliga och målar in oss själva i ett hörn med ett dysfunktionellt ekonomiskt system som riskerar hela planetens överlevnad. Och skulle vi i framtiden, som Catherine Asaro föreställer sig, koppla ihop våra intellekt med digital teknik i syfte att bli smarta nog att lösa problemen, kan man väl ge sig sjutton på att det går som med tekniken på den här konferensen. Högtalarna skrapar och smäller så det gör ont i öronen.

Och så tystnar de.

sturebyline

LÄMNA EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here