Stål – och metallindustrin har gått igenom ett riktigt stålbad som ännu inte har kallnat. Finanskrisen 2008 slog extremt hårt mot branschen och ingenjörernas löner stod i princip still. Efter ett par år med lite bättre löneutveckling blev 2013 ett bakslag igen.
Stål – och metallindustrin har gått igenom ett riktigt stålbad som ännu inte har kallnat. Finanskrisen 2008 slog extremt hårt mot branschen och ingenjörernas löner stod i princip still. Efter ett par år med lite bättre löneutveckling blev 2013 ett bakslag igen.
I mitten av februari meddelade det finska stålbolaget Outokumpu att man lägger ner verksamheten i Långshyttan och 170 personer förlorar sina jobb. Några veckor tidigare kom beskedet att SSAB och finska Rautaruukki planerar att gå samman. Inget är ännu klart men det spekuleras om att närmare ettusen jobb på sikt kan försvinna.
Sedan finanskrisen 2008 har stål- och metallindustrin drabbats av ständiga varsel och uppsägningar. Ingenjörerna har klarat sig lindrigare från uppsägningar men det är tydligt att deras löner har halkat efter andra branscher.
Lönestatistik från Sveriges Ingenjörer visar att medlemmarna inom stål- och metallbranschen drabbades hårt av krisen 2008–2009. Under 2009 steg lönerna bara med en procent samtidigt som övriga branscher i privat sektor fick tre procent. 2010–2012 steg lönerna för ingenjörerna inom stål- och metall något mer men det förspång som övriga branscher hade tog man aldrig i kapp.
Lönestatistiken från 2013 visar att den svaga positiva trenden nu är bruten och lönegapet mellan ingenjörer i stål- och metallbranschen och andra branscher i privat sektor växer igen.
Maths Scherman, ordförande för Akademikerföreningen på Sandvik AB och Sandvik Coromant i Sandviken berättar att de lokala löneförhandlingarna inte längre känns meningsfulla.
– I flera år har den lokala potten i stort sett hamnat på samma nivå som anges i det centrala avtalet. Även de bolag inom Sandvikkoncernen som går bra får inte mer än avtalet och därför känner sig flera förtroendevalda inte motiverade att ställa upp i igen, säger Maths Scherman.
Det här innebär att förhandlingarna i de fem Sandviksbolagen i år kommer att genomföras på ett nytt sätt. En förhandlingsdelegation med fem förtroendevalda akademiker kommer att förhandla om löneutrymmet för alla bolagen i koncernen.
På det här viset hoppas akademikerna att få förhandla med en motpart på en högre nivå i bolaget.
– De HR-representanter som vi förhandlar med i dag har inget mandat och är snarare kommunikatörer. Vi vill ha principdiskussioner om avtalet. Vill arbetsgivaren ha lönekomprimering eller differentiering? Vi tror att båda parter är eniga om fördelarna med en större lönedifferentiering men det är omöjligt med ett så litet löneutrymme, säger Maths Scherman.
Flera företag i stålbranschen införde tidsbegränsade krisavtal vid lågkonjunkturen 2009 med kortare arbetstid och lägre lön. Några bolag tog till samma grepp 2013, bland andra Erasteel Kloster AB med cirka 400 anställda, varav 100 tjänstemän, i Långshyttan Söderfors och Vikmanshyttan. Företaget ingår i den franska koncernen Eramet.
Karin Lamell, ordförande för Akademikerföreningen på företaget, menar att det utländska ägandet ställer stora krav på att avtalet är tydligt och siffran i avtalet är helt avgörande.
– De ”mjuka” texterna i avtalet som handlar om kopplingen mellan kompetensutveckling och lön och andra fina intentioner bryr sig våra ägare inte om. De ser bara den siffra som står i avtalet och det är vad vi får, säger Karin Lamell.
Diskussionerna om att införa ett krisavtal på Erasteel startade 2010 men då sa akademikerklubben nej. I början av 2013 kom ledningen med samma fråga igen. Då var akademikerna bättre förberedda och hade en strategi. Eftersom man har förhandlat bort övertiden var en arbetstidsförkortning inget alternativ.
– Vi kom överens om att gå ner 10 procent i lön och 15 procent i tid. Företaget la ett par lediga dagar utan lön i anslutning till några helger på våren. Övriga dagar, omkring två veckor, samlades i en tidsbank.
Avtalet väckte inga stora protester bland de anställda men Karin Lamell menar att de ekonomiska besparingarna för bolaget var försumbar.
– Man sparar inga stora pengar på krisavtalen. För oss har det varit en solidarisk handling mot kollegerna i Frankrike. Där kan bolaget stänga under en period, till exempel en månad, och den statliga arbetslöshetsersättningen täcker delvis inkomstbortfallet. Det systemet finns inte i Sverige, men det här är vad vi kan göra för att dra vårt strå till stacken, säger Karin Lamell.
Även på SSAB införde man krisavtal under sex månader under förra året. PTK-facken sa först nej men arbetsgivaren planerade då istället att uppvakta tjänstemännen individuellt.
Astrid Granberg
– När vi insåg att arbetsgivaren hade rätt att göra på det viset bestämde vi oss för att försöka för fram ett så bra erbjudande som möjligt för var och en att ta ställning till och till slut sa majoriteten av tjänstemännen ja till att jobba 80 procent och få 90 procent av lönen, säger Astrid Granberg, ordförande för Akademikerföreningen på SSAB i Borlänge.
Något nytt krisavtal på SSAB har inte diskuterats sedan dess och Astrid Granberg synar om avtalet har resulterat i några större besparingar.
Nu är hon mer bekymrad för årets löneförhandlingar som startar i början av mars.
– I år ger det centrala avtalet totalt 2,1 procent och vi kommer att göra allt vi kan för att få mer. En del av utrymmet måste användas för att ge de unga ingenjörerna här en rimlig löneutveckling, säger Astrid Granberg. Hon vet att ingångslönerna på SSAB i flera fall varit lägre än de nivåer som Sveriges Ingenjörer rekommenderar.
Lönestatistiken från Sveriges Ingenjörer visar att ingångslönerna i hela stål- och metallbranschen sedan 2010 varit omkring ett tusen kronor lägre i månaden än i andra branscher i privat sektor. Det här är något som på sikt kan leda till rekryteringsproblem och kompetensbrist som kan hindra företagens utveckling. Det är också tveksamt om krisavtalen för tjänstemännen i stålindustrin har gjort bolagen ekonomiskt starkare.
– I höstas skickade vi ut en enkät till alla medlemmar och bilden blev ganska samstämmig. Medlemmarna tyckte att lösningen var övervägande positiv för egen del men många trodde att den var negativ för företaget. Arbetsuppgifterna samlades bara på hög och på det viset står man sämre rustad när det vänder, säger Astrid Granberg.
Karin Virgin
