Karin Björklund. Foto: Privat

Karin Björklund med två kanadensiska ridande poliser. Foto: Privat

Karin Björklund försöker hitta olika billiga och effektiva sätt att rena dagvatten från föroreningar. Stora delar av sin forskning bedriver hon i Kanada.

– Jag forskar inom dagvattenkvalitet. Jag försöker hitta olika billiga, effektiva sätt att rena dagvatten från föroreningar, berättar Karin Björklund för Ingenjören.

Varför i just Kanada?

Karin björklund

Ålder: 36

Familj: Peter, som forskar inom immunologi här i Vancouver, föräldrar och två systrar med familj i Sverige.

Vad är ditt drömjobb? Absolut något inom miljö, gärna med mer tid skog och mark.

Häftigaste upplevelse: Hela British Columbia, provinsen där Vancouver ligger, är en enda stor häftig upplevelse för oss som gillar friluftsliv. Det kommer att vara svårt att anpassa sig tillbaka till ett liv utan fjällvandring, skidåkning och camping var och varannan helg.

– När jag avslutade min doktorandtjänst i Sverige ville jag utomlands, mycket för äventyrets och omväxlingens skull. Det var ett väldigt medvetet val. Jag och min sambo diskuterade vart vi ville och Kanada kom tidigt upp som förslag. Han fick snabbt en plats i Vancouver och jag kom efter.

– Jag har fått ett treårigt anslag från Formas för att forska. De har något som heter mobility grant. Då ska man vara utomlands en viss tid och i Sverige en viss tid, åtminstone ett år i varje land. Jag har valt att vara i Kanada under två av de tre åren.

När kom du till Kanada första gången?

– Hösten 2011 kom jag till Kanada på vinst och förlust, utan något jobb. På våren 2012 fick jag ett stipendium av Sverige-Amerikastiftelsen och Carl Tryggers Stiftelse för ett fristående år som post doc. Nu jag har varit i Kanada i drygt tre år och kommer vara här i ungefär ett år till, som det ser ut i dag.

Hur är Kanada?

– Det är otroligt enkelt att anpassa sig. Det är som Sverige på engelska! Folk är väldigt trevliga, intresserade av var alla invandrare kommer ifrån, undrar varför man har kommit hit. Det är enkelt att få ett socialt liv här.

Hur är det på universitetet?

– Det som slog mig först är hierarkin, något man inte är van vid hemifrån. Det var väldigt tråkigt i början, jag hade lite svårt att anpassa mig till det. Helt plötsligt betyder man ingenting, medan man som doktorand i Sverige sitter på avdelningsmöten, sitter med i kommittéer… Här är man en postdoc och någon som bara forskar, forskar, forskar.

Hur hanterar du det?

– Jag bryr mig inte längre. Det spelar ingen roll för min vardag på jobbet eftersom jag interagerar mest med min handledare. Det är smågrejer som ändå gör att det inte blir lika kul på jobbet, till exempel att vi postdocs inte blir inbjudna till jullunch. Att de skulle bjuda doktoranderna på jullunch kommer inte på fråga.

– Det tog lång tid innan jag insåg att doktorander på ett kanadensiskt universitet betraktas som studenter, men som utför ett arbete för professorer. I Sverige har man som doktorand både rättigheter, befogenheter och skyldigheter. Jag tror att man som doktorand i Sverige blir mer mogen i sin yrkesroll och bättre förberedd inför resten av arbetslivet i och med dessa rättigheter och skyldigheter.

Hur är din forskning upplagd?

– Jag jobbar mycket på lab och det tycker jag är jättekul. Jag testar olika material och metoder för att avlägsna föroreningar. Jag varvar forskningen på labbet med att sätta mig vid skrivbordet och skriva. Och så är jag biträdande handledare till en doktorand på Chalmers. Vår forskningsgrupp träffas över Skype och det funkar förvånansvärt bra!

Hur ser det ut med arbetstid, jobbar man som i Sverige?

– Det är ganska samma som hemma. Kanadensarna säger att de jobbar så mycket och så hårt, men det beror kanske på att de har mindre semester. Jag lägger upp min arbetstid som jag vill och jobbar ungefär fyrtio timmar i veckan.

Berätta lite om din bakgrund.

– Jag är från ett litet samhälle som heter Nordmaling, som ligger strax söder om Umeå, där jag läste min grundutbildning. Den finns nog inte kvar längre men var en civilingenjörsutbildning i miljöteknik. Jag var sedan arbetslös drygt ett halvår innan jag fick en doktorandtjänst på Chalmers.

Har det alltid varit självklart för dig att bli civilingenjör?

– Inget har varit självklart, men jag har alltid varit intresserad av miljöfrågor. Det var absolut inte självklart att jag skulle forska heller, men jag sökte många jobb och fick en forskningsplats. Det är jag jättenöjd över idag.

Är det något särskilt du saknar från Sverige?

– Min familj. Och fika- och lunchraster med kollegor. Sånt sysslar man inte med i Kanada.

Har du några tips till blivande ingenjörer?

– Först tänkte jag att jag inte har några tips att ge. Jag har aldrig varit någon som karriärplanerat. Jag vet inte vad jag gör om fem år. Jag vet faktiskt inte vad jag gör om två år. Hur mycket du än planerar så blir det inte som du tror, men det kan bli ännu bättre. Det är kanske det jag vill förmedla.

Övrigt du vill lägga till?

– Åk utomlands och jobba. Det är så fantastiskt roligt och man lär sig otroligt mycket. Att se andra arbetskulturer är väldigt nyttigt.

Ania Obminska