Det bästa sättet att få ned koldioxidutsläppen är en global koldioxidskatt. Inför IPCC:s kommande klimatrapport presenterade John Hassler och Per Krusell, båda professorer i nationalekonomi vid Stockholms universitet, nyligen en beräkning för hur stor en sådan koldioxidskatt borde vara.
Det bästa sättet att få ned koldioxidutsläppen är en global koldioxidskatt. Inför IPCC:s kommande klimatrapport presenterade John Hassler och Per Krusell, båda professorer i nationalekonomi vid Stockholms universitet, nyligen en beräkning för hur stor en sådan koldioxidskatt borde vara.
Den billiga oljan är på väg att ta slut, konstaterade John Hassler tidigt i sitt anförande. Den låter sig inte påverkas av skatter på grund av sitt låga pris, och kommer dessutom att vara borta inom trettio till sextio år. De dyrare fossila bränslena, som kol och skiffergas, finns i betydligt större mängder. De utgör ett mycket större klimathot, men eftersom de är dyra att utvinna kan de också påverkas mer av skatter.
Rapporten Klimatet och Ekonomin presenterades på ett seminarium anordnat av tankesmedjan SNS, Studieförbundet för Näringsliv och Samhälle. De två professorerna påpekade att de utgick från naturvetenskapliga fakta, men att en ekonomisk modell av kostnaden för koldioxidutsläpp måste bli förenklad. Ur ett resonemang där klimatgasernas skador på jorden räknas om till kronor, vaskar de fram en formel för hur stor en global koldioxidskatt borde vara.
Deras beräkningar utgick från en nationalekonomisk tillväxtmodell kallad Solow-modellen. De har utgått från ett globalt BNP på 75 000 miljarder dollar och räknar med att ett ton kol i atmosfären minskar världens BNP med cirka 1,8 dollar per år. De räknar med att cirka 20 procent av koldioxiden som släpps ut i atmosfären stannar kvar för alltid (tusentals år), att hälften av koldioxiden försvinner direkt och att resten försvinner sakta, med en halveringstid på cirka 300 år.
Ett värde som är svårt att räkna fram är den så kallade diskonteringen, i princip ett mått på hur högt vi värderar framtidens miljö. John Hassler och Per Krusell poängterade att detta i grund och botten är en politisk fråga. Men i sina beräkningar har de gett diskonteringen samma värde som Nicholas Stern gjorde 2006 när han presenterade den uppmärksammade Sternrapporten om kostnaderna för klimatförändringarna. Han satte diskonteringen till 0,1 procent per år, vilket ungefär betyder att vi värderar miljön om 500 år till att vara ungefär hälften så viktig som den är i dag.
Med hjälp av de här uträkningarna kommer de båda professorerna fram till att en global koldioxidskatt bör ligga på 890 kronor per utsläppt ton koldioxid. Men eftersom de egentligen räknar i storleksordningar, kan man säga att resultatet visar att den svenska koldioxidskatten på 1 100 kronor per ton skulle vara ett bra värde även för en global skatt. Med en sådan modell behövs egentligen inget extra stöd till grön energi. Skatten gynnar i sig gröna energislag.
– I dag subventioneras kol, sade Per Krusell. Det subventioneras ungefär lika mycket som det borde beskattas.
Hotar då en sådan skatt vår välfärd, frågade han sig, och svarade strax nej. Sverige har redan en koldioxidskatt och är ändå konkurrenskraftiga. Men visst, tillade han, på vissa ställen skulle en global koldioxidskatt försvåra för industrin.
Åsa Romson, språkrör för miljöpartiet, deltog i seminariet. Hon påpekade i sin kommentar till rapporten att hon egentligen gillade idén med en global koldioxidskatt. Men hon poängterade hur djupt de fossila bränslena är inbyggda i världsekonomin och därmed hur svårt – för att inte säga omöjligt – det är att bara lägga på en global skatt på koldioxid.
– De optimala styrmedlen är de som får effekt, sade hon, och resonerade kring hur de behövs flera olika system för att få det att fungera i den politiska verkligheten.
Den svenska koldioxidskatten räknas inte upp tillräckligt snabbt, tyckte hon och menade att den för att ge ett fortsatt omställningstryck skulle behöva öka i takt med allt annat i samhället.
Jonas Abrahamsson, vd för elbolaget E.ON, deltog också i debatten. Han efterlyste främst enklare regler för energibolagen. Han konstaterade att det i Europa finns 4 000 olika feed-in-tariffer för elproducenter och att det gjorde det svårt för elbolag att navigera. Han ville snarare satsa på att förbättra systemet med de koldioxidbubblor som redan finns i Europa, men där priset per ton utsläppt koldioxid fallit så lågt – till cirka 4 euro per ton – att det i praktiken är verkningslöst i dag.
Enligt John Hassler och Per Krusell är deras beloppsförslag ett första försök att faktiskt sätta ett konkret värde på en koldioxidskatt – eller en värdemätare som kan tala om var priset på utsläppsrätter borde ligga.
Sture Henckel
Läs mer
